Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Kritiska situationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIBETANSKA ÄFVENTYR
Ökenmarken låg nu absolut jämn som en sjöyta. Da vi bröto
upp den 16 borde vi blott hafva två mil kvar till sjön, men
afvägningen tog rundlig tid i anspråk. De första »landkän-
ningarna» läto dock höra af sig, jag menar: vi började märka
att vi nalkades ökenhafvets strand. De yttersta »skären» ut-
gjordes af ett par döda eller döende tamarisker. Några små
Tåga sanddyner, som bildat sig i lä om buskarna voro mycket
välkomna för våra ömma fotter. Anblicken af vilda änder i
flockar piggade upp oss betydligt. 1 errängen föll, ehuru ytterst
långsamt mot söder — det angaf närheten af Lop-öknens södra
bäcken, Kara-koschun.
Den 17 mars var en kvalmig dag. Alla voro förbi af
trötthet och hunger, öknen blef åter fullkomligt steril, marken
glödde under våra fötter, vi skredo framåt så långsamt, nivel-
leringens sifferkolumner ökades sa sakta. Vid sjuttonde stangen
stannade två af männen på en dyn. »Vatten, vatten, åt alla håll!»
ropade de. Vi voro då så nära Kara-koschun, att redan den
19:e stången kunde ställas i vattenbrynet!
Så stodo vi då ändtligen, som fallna från skyarna, vid
slutpunkten af detta tröttsamma och tålamodspröfvande, men
högst viktiga arbete. Ljufligt att ha det bakom sig, härligt
att stå vid inledningen till ett nytt kapitel, nya äfventyr och öden.
Sjön utbredde här en väldig vattenyta, grund, naken och
steril. Vattnet var lindrigt salt, men i alla fall bättre an den
jolmiga och ljumma dryck, som ännu skvalpade i våra getskinn.
Kamelerna kastade en lugn och forskande blick öfver vattnet.
Säkert tyckte de som vi att detta var ett paradis i jämförelse
med den nu korsade öknen. Vid stranden växte glesa stepp-
tufvor, där djuren släpptes lösa. Lägret uppslogs vid stranden.
Stämningen var kolossalt munter.
Men hvar fanns Tokta Ahun? Ej spår af människors besok
kunde upptäckas. Strandlinjen borde sträcka sig åt SV, ända
till Kum-tjappgan. Någonstädes på denna linje, sannolikt het
nära oss, borde undsättningskaravanen hafva slagit sig ned.
Så långt som hit hade den icke kunnat gå, ty den var ju be-
roende af bete och sött vatten. Khodai Kullu fick order att
gå genom dag och natt och icke hvila förrän han påträffat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
