Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Tibetanska nomader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 TIBETANSKA ÄFVENTYR
matvrak, ^men aldrig har någonting smakat mig bättre än denna
»schå», såsom tibetanerna kalla den; ostron och champagne äro
bara humbug i jämförelse med schå.
Nu skulle matvarorna betalas och vi togo fram några
kinesiska silfverstycken. Sampo Singi njöt synbart af att väga
den dyrbara metallen i sin hand, men sade att han icke tog
emot annat än Lassamynt; sådant hade vi naturligtvis icke, men
lyckligtvis gömdes i en af våra kistor ett par buntar’ blått
kinesiskt sidentyg. Ni skulle ha sett hur fru Singis grisögon
lyste af lysten längtan. Hon strök med sina svarta labbar öfver
det frasande tyget, som om hon ämnat sy sig en baltoalett
däraf. Det gick i en handvändning att få affären uppgjord.
^Dessutom skulle Sampo Singi för sin visade gästfrihet få
behålla fårskinnet och skred därför hastigt och lustigt till slakten
om man så kan kalla den barbariska metod han använde för
att taga lifvet af fåret. Tre af dess ben blefvo hopbundna,
kring nosen snodde han hårdt en rem och ställde sig på de
horisontala, mot marken tryckta hornen, så att fåret låg som
1 ett skrufstäd. Därpå stack han sin tumme och sitt pekfinger
i fångens näsborrar för att döda honom genom kväfning.
Det olyckliga djuret sprattlade och ryckte för att komma lossi
ögonen trängde ur sina hålor och mördaren rabblade med för-
tviflad fart »on mane padme hum». Ändtligen blef fåret stilla
och dess ben föllo slaka ihop. Sampo Singi reste sig upp
och styckade det. Det var pinsamt att bevittna denna scen,
men jag förändrade icke en min, ett ingripande hade varit
att förråda sig själf.
Slutligen frukosterade vi tillsammans och hundarna blefvo
icke glömda.
Kvinnan var klädd på alldeles samma sätt som männen;
hennes stripiga, svarta hår var deladt i två flätor, oberäknadt
de råttsvansar och tofsar som pekade åt alla himmelens kanter.
Hon bar ett par filtstöflar med enkla, brokiga broderier, som
på sin tid varit ganska prydliga. Men hur hon burit sig åt
för att samla så mycket smuts i sitt ansikte var mig en gåta.
Mitt fina skinn, som jag förgäfves försökt få vederbörligen
nedsmutsadt, sköljdes oupphörligt »rent» af regnet och måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
