Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Tibetanska nomader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIBETANSKA ÄFVENTYR
Af stränderna synes ej ett spår, idel vatten hvart man ser
och floden har svällt till kolossala dimensioner efter regnet.
Utan att säga ett ord sätter Lama klackarna i sidorna på
sin mula och ger sig åter ut på djupet. Vattnet är redan
uppe till mulans svansrot och ryttaren höjer knäna för att
åtminstone hålla stöfvelskaften ofvanför ytan. I detsamma gör
den mula han leder och som bär våra båda skinnbeldädda
kistor några betänkliga krängningar; kistorna verka som kork-
dynor, djuret förlorar fotfäste, svänger om ett helt hvarf och
föres därpå i vildaste fart utför floden. Hon är förlorad! Nej,
är det möjligt! hon känner åter botten under fotterna, åter-
får jämvikten och kraflar sig upp på stranden, med kistorna
i behåll.
I samma ögonblick som mulåsnan togs af strömmen skreko
vi förtvifladt åt Lama att vända om, men han hörde ej ett
ljud, vattnet forsade omkring honom, han kröp blott helt lugnt
allt högre upp i sadeln, som nu var hel och hållen under
vattnet. Är han galen, han kan ju icke simma! På en sekund
kastar jag af mig lifbältet och är färdig att offra pälsen. Ser
man på bara, Lama klarar sig, allt mer blir synligt af mulans
rygg och slutligen är den lille prästen utom fara.
Den sista armen var värst, dess bredd uppgick till blott
30 meter, men den var djup, skummande och strid. Jag hade
blifvit efter och såg de andra redan på stranden och styrde
hästen rakt på den punkt där de stannat. Det är för obe-
hagligt när det bär utför undan för undan. Jag känner hur
vattnet stiger uppför stöfvelskaften, hu, klåck, klåck säger det
då stöflarna fyllas; nu har jag det öfver knäna, öfver sadeln,
blott hästens hufvud och hals synas. Lama och Schagdur,
slå sig på knäna, gallskrika och peka hvar vadtröskeln går
fram, men man hör ju intet annat än vattenmassornas kokande
dån. Så där ja, nu är tiden inne att släppa hästen, i ett ögon-
blick slår jag undan stigbyglarna och kastar af mig pälsen,
men just som jag skall taga de första simtagen förlorar hästen
fotfäste och börjar simma, samt föres hastigt utför floden, helt
nära stranden. Ofrivilligt hugger jag honom i manen och följer
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
