Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Tibetanerna hejda oss med kavalleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
TIBETANSKA ÄFVENTYR
som så troget hjälpt att sköta kamelerna, var också patient i
det improviserade sjukhuset. Hela hans kropp hade börjat
svullna och i fingrarna hade han förlorat känseln.
Natten förflöt dock lugnt och på morgonen samtalade ja?
en stund med Kalpet. Han trodde att han blifvit rof för
en allvarlig sjukdom och han beklagade sig nu öfver att en
af kamraterna slagit honom för ett par dagar sedan. Stackars
arme man, han hade hela tiden varit så ensam och tyst och
nu föreföll han öfvergifven af både Gud och människor, hopp-
löst ensam. Medan jag försökte trösta honom och intala honom
mod och hopp, omtöcknades hans medvetande och han låg
tyst och stirrade mot okända rymder. Jag ville stanna, men
här fanns icke vatten eller bete och vi beslöto uppsöka en
bättie lägerplats. Kalpet bäddades bekvämt på sin kamel och
Muhammed Tokta förhjälptes upp på sin häst, som han själf
kunde sköta, och så bröt tåget upp vid karavanklockornas dofva
dång-dång.
Från en liten pasströskel skådade vi det härligaste land-
skap vi hittills hade sett i Tibet. En sjö med dunkelblått,
kristallklart vatten låg inklämd mellan pittoreska bergskedjor.
Ät alla håll öppnade sig fantastiskt storslagna perspektiv djupt
in i mörka fjordar och vikar, beskuggade af regndigra moln,
under det att små vilda klippöar ännu badade i solljus. Här
och hvar stupade klipporna tvärbrant ned i sjön Nakktsång-
tso och först sedan kosackerna rekognoscerat kunde vi fort-
sätta utmed norra strandens klippor — mot öster, ty tibetanerna
ville icke lämna oss några upplysningar.
Vi tågade utmed en väldig vik. Kalpet hade ett nar gånger
bedt om vatten och ropat att hans kamel gick för fort. Men
näi det nu varit tyst en timme, stannade ambulansen som
bildade karavanens eftertrupp. Vi skulle bädda om åt den
sjuke. Det behöfdes dock ej, han var redan död och kall
och hans ögon hade nu förlorat sin glans. Sedan Mollah
tillslutit dem, fortsatte karavanen sin gång vid klockringningen.
Museimanerna hade som vanligt sjungit för att underlätta den
enformiga marschen, men nu blef det tyst som i en mat, I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
