Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Sjön Tjargut-tso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 TIBETANSKA ÄFVENTYR
icke i närheten. Vår enda räddning var att ro som galer
slafvar mot den första lilla klippan som dök upp som ett skär
midt i sjön. Djupet uppgick till 42 meter, men sedan kunde
inga lödningar företagas i den häftiga sjögången. Vågorna sia
m, allting ar vått, vattnet droppar från min mössa. Vi nalkas
eluiiu oerhördt långsamt, ön, och ändtligen känna vi dess lä
Då hugga vi i igen och nå slutligen, förbi af ansträngningen
stranden, där båten drogs upp för att icke gå ifrån%ss ~
tänk er vår belägenhet om detta hade händt!
Sedan vi gjort oss hemmastadda i vårt ofrivilliga fängelse
ordnades lägret i lä för båten och en filt skyddade mig mot
sol och blåst. Lyckligtvis hade jag medtagit lektyr — Onkel
I oms stuga. Bränsle fanns i mängd och så lagades te. Vinden
klagade i klipporna, jag längtade blott att den skulle domna
al och tystna. Man hörde dånet af vågslaget mot västra stran-
dens hällar, och ännu mot aftonen bedarrade icke blåsten, det
var otänkbart att gå ut med båten i sådant väder. Det for-
drades en ängels tålamod att ligga overksam och bunden på
denna klippö, medan karavanen fortsatte sitt tåg mot väster
Solen sjönk hånleende och klar, djupa skuggor sänkte sig öfver
lagret, under det att sjöstranden i öster, där vi tillbringat tre
så glada dagar, ännu låg dränkt i ljus. Men jordskuggan klätt-
rade snart äfven här uppför bergen, hvilkas toppar en sista
stund glimmade skarlakansröda. Och då äfven deras glöd
slocknat uppsteg natten blåkall och mörk ur österlandet. Men
nu tindrade inga eldar därborta, blott halfmånen spred sitt
bleka sken öfver nejden.
Kanske det ändå skulle mojna på natten. Kutjuk var uppe
och tittade ibland, men blåsten förblef lika envis och hård.
Kl. 4 stego vi upp; det var 5° kallt och en väldig brasa tändes.
Hvad skulle nomaderna på norra stranden tro då de sågo
dess sken från den obebodda ön? Naturligtvis att det spökade
ellei att klippans andar firade en nattlig fest. Vi väntade och
väntade; ändtligen bräckte dagen i öster och bergkammarna
stodo svarta mot en allt ljusare bakgrund. I ett tag steg
solen upp som en gnistrande juvel.
Stormen ökade i våldsamhet — skulle en ny dag iörspillas!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
