Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Sjön Tjargut-tso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
Jag kartlade ön och satt sedan i timmar och drömde och lyssnade
till vågornas bullrande lek mot västra strandklipporna. Sedan
åto vi middag och roade oss med att samla in bränsle och
därpå besteg jag den högsta klippspetsen för att taga afsked
af solen. En ny natt gör sin färd öfver jorden, vi slå oss
ned vid lägerelden och fortsätta vårt dolce far niente.
Mot aftonen visade vinden anlag för att aftaga, ehuru
molnen åter tätnade och sväfvade med samma hiskliga fart
under månen, som likt en silfversnäcka tycktes segla fram öfver
dem. Med stigande spänning iakttogo vi himlens tecken, gingo
till västra stranden, men funno sjön alltjämt så hög att vi
måste vänta. Jag hoppades doc-k att vi under natten skulle
våga oss ut på sjön och hinna nästa lilla klippö, som jag
pejlat in på min karta, innan månen gick ned.
Nu mojnade vinden verkligen och sjön lade sig; i det
ögonblick då vi stötte båten från land, smärtade det mig nästan
att för alltid lämna denna lilla ö, som skänkt oss en fristad
under två fridfulla dygn. Vi ro utmed dess södra klippvägg,
som reser sig likt ett ramsvart spöke ur böljorna, och sedan
hålla vi ut på öppna sjön. Vattnét är svart som bläck, endast
mångatans silfver dansar på de döende vågorna, och berg-
ramen rundtomkring står ramsvart som en otydlig kolritriing
i natten. Timme efter timme rodde vi mot väster; djupet
uppgick ännu till 37 m. och lät icke ana närheten af land.
Med tillhjälp af lyktan kunde jag afläsa mina instrument. Jag
började nästan frukta att vi rott förbi ön och vi skulle då
råka ut på sjöns västra bäcken, hvilket hade varit mer än
farligt, om stormen åter börjat. Månen var nedgången och
beckmörker omgaf oss på alla håll.
Nej, nu aftaga djupen åter, och innan vi ana det skrapar
båten mot land — vi hade ej sett den lilla ön förrän vi voro
alldeles inpå den. Här gingo vi genast till hvila.
Då vi vaknade blåste det hårdt. Skulle vi verkligen be-
höfva ligga och vänta äfven på denna lilla klippö, som blott
hade 300 m. diameter! Provianten led mot sitt slut. Nu drar
en fullfjädrad storm öfver sjön, hvilken lycka att vi ej voro
SJÖN TJAKGUT-TSO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
