Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30. Vägen till Ladak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄGEN TILL LÄDAK 343
tso, som är stadd i så starkt uttorkande, att dess äldsta strand-
linjer befinna sig 133 m. öfver den nuvarande sjöytan.
Och det bär vidare mot väster, rakt emot dagliga västan-
stormar, genom köld och umbäranden, en via dolorosa, som
kostar tårar, lidanden och blod. Djurens krafter äro i af-
tagande, då och då stupar en häst.
Under marschen den 20 okt. inträffade ett egendomligt
äfventyr. Hamra Kul gick sist och ledde två sjuka hästar,
då han hittade Muhammed Tokta i en grop. Gubben för-
klarade helt fryntligt att han känt sig trött på sin häst och
stjälpt sig af. Kamraten tog honom med sig och vid lägret
ompysslades han så godt sig göra lät och småskrattade^ helt
vänligt då jag gaf honom medicin och frågade hur han mådde.
En stor skål mjölk tömde han med välbehag. Då solen gick
upp låg han död i sina pälsar, utan att hafva förändradt läge
och med hårdt slutna ögon. Döden hade öfverraskat den gamle
kamelföraren under sömnen.
Han var den fjärde af mina tjänare som dukade under.
En timme senare öppnade en ny graf sin famn för den kom-
mande gästen. Öfliga ceremonier iakttogos äfven nu och sedan
den sista tjänsten visats den döde, drog karavanen vidare mot
väster. Vi hade ännu 80 mil till Ladak!
Själf stannade jag efter ett par timmar för att utföra några
mätningar och red därpå i karavanens spår öfver ett litet pass
till en ny saltsjö, liksom de föregående omgifven af storartade
berg samt en bred ring af snöhvita saltkristallisationei. Under
passet satt Hamra Kul och hvilade med ett par döende hästar.
Den ena kom lefvande till dagens läger, men den andra, en
appelkastad från Korla, lät jag genast slakta; han kunde icke
stå på benen. Efter det djupa, befriande stygnet i halsen, låg
han alldeles stilla med slutna ögon, men då blodstrålen smat
och dödens mattighet och hvila följde, öppnade han åtei ögonen
som för att taga ett sista farväl af dessa ogästvänliga fjäll.
Därvid kom vänstra ögat att blicka rakt upp mot solen, som
återspeglade sig däri likt en strålande juvel. Ja, utan att jag
särskildt behöfver dröja vid detta sorgliga kapitel förstår m
väl att en färd genom Tibet är en enda kedja af lidanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
