Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Troféer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samojeden.
Han var en kort, medelålders man. Ingen hade tidigare
fäst någon särskild uppmärksamhet vid honom. Han kom
till våra möten och gick igen, alldeles som alla andra
människor gjorde, med den skillnaden blott att hans plats på
bänken vid fönstret var tom varannan vecka. Han var
skiftarbetare.
Men så en söndagskväll, då mötet var slut och folket
lämnade lokalen, stannade samojeden kvar och bad att få
tala med mötets ledare.
”Vet ni vad det är som drar mig till edra möten?”
började han. ”Det är er botbänk. Den har utövat en särskild
dragningskraft på mig, men den är ju bara för kristna,
och jag, jag är ju en hedning, samojed. Jag har ett brott
på mitt samvete, men jag har ju ingen rättighet att komma
med min skuld till ert altare — och dock har altaret dragit
mig hit alla mina frikvällar, ända sedan jag för första
gången av en tillfällighet kom till ett av edra möten.
För cirka tio år sedan begick en av de våra ett hemskt
brott. Till straff härför skulle hans näsa och öron slitas
lösa och käkarna krossas. Våra fäders lag sade så. Man
kastade lott om vem som skulle verkställa domen. Lotten
föll på mig, men jag kunde icke förmå mig till att utföra
straffet. Innan den utsatta dagen randades, rymde jag från
min faders hydda, förföljd av min stams förbannelse. Jag
får aldrig mer beträda mina fäders jord, Sibiriens isiga
stränder — — —
Denna förbannelse har vilat över mig i alla dessa år,
men här hos er har jag en känsla av att där” — han pekade
på botbänken — ”finns något underbart, som kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
