Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Fienderna tränga på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
färdig, och jag får befallning att underteckna protokollet.
Däri står bl. a. att jag klockan tolv följande dag skall
infinna mig på kommissariatet för att stå till ansvar. Så skall
det bevittnas. Var skall man vid denna tid på natten finna
ett vittne? Jo, dvorniken får duga, fastän han icke kan
skriva sitt namn. Någon av männen skriver namnet åt
honom, och så ta de beväpnade herrarna avsked. Jag frågar
om jag får bjuda på en kopp te, men detta avslås.
Det löjliga var att de icke valt översta lådan i byrån. Nu
kunde lådan ovanför den förseglade dragas ut, om man så
ville, och allt det ”förseglade” stod till ens disposition!
I sällskap med kapten Konstantinova uppsökte jag
följande dag den kommissarie som hade hand om saken. När
vi äntligen funnit honom, underkastades vi ett ingående
förhör. Särskilt upprörde det honom att jag var utlänning.
”Och de där tidningarna ni sälja, vad innehålla de?” Jag
överlämnade till honom ett exemplar. ”Där står ju om
general Booth! Nej, den tidningen får ni inte sälja. Vi ha
inga generaler, vi äro alla tovarischtji (kamrater). Vi ha
ingen tsar, och vi vilja inte heller ha någon Gud.”
Samtidigt sändes två män till vår bostad för att lägga beslag på
våra Vjestnik Spasenija, mellan två och tre tusen exemplar.
De packades ned i en stor låda. Men som männen glömt
att få sigill med sig, stod löjtnanten dem till tjänst med
en hammare, som fick tjänstgöra i stället.
Vi framvisade vårt inregistreringsbevis för Moskva, men
då ingenting var nämnt i detta om tidningens spridning,
hade det ingen verkan. Endast våra möten voro därmed
tillåtna. Vi framhöllo då att, eftersom vi i Petrograd hade
rättighet att utgiva tidningen, borde väl detta gälla för
hela Ryssland. Nej, i Moskva erkändes ej det som gällde
för Petrograd. All vår litteratur förklarades vara förbruten.
På min invändning att vi, om vi ej finge sälja sångböcker,
ju ej kunde hålla möten, återtogs bestämmelsen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
