Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo Tolstoy. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av den last och laddning, som eljest gälla som stora
kulturvärden. Man minns hur hårt han angriper nöjet och lyxen och
hur konsten får följa den sträva kvasten till sophögen. Som
en ny Savonarola ville han göra ett jättebål av en stor del av
mänsklighetens kulturskatter. Det ligger icke så litet av
österländskt barbari och av bister, ödeläggande asketism i denna
uppfattning, men själva överdriften däri talar på sitt sätt för
det heliga, ”vilda” allvaret och den djupa uppriktigheten i
hans strävan. Varje stor och ursprunglig tanke är
egentligen lika paradoxal. Hela världshistorien vittnar om hur
paradoxal Kristi lära var. Hur förhöll sig Kristus till den
världsliga kulturen? Svaret på denna fråga kan man finna i
Tolstoys ,tolkning av skriften.
Tolsoy ansåg det vara hopplöst att inom denna kultur själv
söka botemedlet mot människans andliga sjukdomar. Hans
krav att gå till grunden och börja på nytt ålade honom att
bränna stammen för att bärga roten. När han en gång
betraktade rengöringen av ett hus, lärde han sig, att man icke
kan skura och tvätta med en smutsig trasa. Om han själv
icke uppnådde helheten, var denna åtminstone målet för hans
inre livskamp. Man finner i hans skrifter som uttryck för
helhetskravet denna stora, rena enkelhet, som varit
religions-förkunnarnas och profeternas språk.
Meresjkovski har byggt sin karaktäristik av Tolstoy på den
aldrig övervunna motsatsen mellan hans instinkter och hans
ideal, mellan den animala styrkan i hans kroppsliga natur och
den kärva ensidigheten i hans etik, mellan hedningen och den
kristne i hans person. Förgäves har han kämpat efter att
försona det sinnliga med det andliga i sitt väsen, och det blev
därför en våldsam brytning i hans utveckling, då dessa
makter tornade ihop. Hade han som diktare haft en av sina
starkaste sidor i skildringen av den sunda, svällande, med jorden
och jordmusten förbundna naturkraften hos människan,
förnekade han som moralist värdet av sin egen konst, för så vitt
den återgav dylik styggelse. Redan Anna Karenina med dess
rika, heta framställning av en blodfull raskvinnas oroliga,
stormande kärlek, var stämplad med en moralisk etikett, och
i Kreutzersonaten fick den sterila asketismen förtränga
jorde-livets glädje, så att t. o. m. det hav av skönhet, som svallar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
