Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo Tolstoy. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den stora realistens osvikligt enkla och säkra konst, ha
egentligen utsprungit ur ett kvalt medlidande och en skälvande
barmhärtighet. Tolstoy når högst som diktare, när hans känsla
fyller penndragen och hjärtat leder handen. Uppståndelse,
skriven så sent som 1900, är den monumentala
sammanfattningen av vad han velat och verkat under sitt fruktbara liv.
Man kan finna dess tendens förfelad; men hur stilla, ren
och hög är ej skildringens hela själ och ton, hur ädelt
fläckfri stilen! Den ryska musjiken och botpredikanten bär här den
hellenska manteln med fulländad värdighet.
Leo Tolstoys moraliska stränghet framträder icke minst i
hans asketiska uppfattning av äktenskapet och förhållandet
mellan man och kvinna. I hans eget väsen bröto sig
motsatserna på gott och ont mot varandra. Själv var han
ursprungligen en frodig sinnlig natur, mot vilken han, sedan han
börjat hemfalla åt grubbel, reste väpnat motstånd. Han var,
måhända också genom egna upplevelser, övertygad om att
sinnlighet drar ner, ja ödelägger människans liv. Den genom
äktenskapsbrottet vunna lyckan blir dyrköpt och snart nog brista
dess sköra fästen. Det får Anna Karenina besanna. I hennes
spända själstillstånd ingripa andra motiv än de, som kasta fru
Bovary på driftens vågor. Hon är först och främst för ädel
för att kunna tillköpa sig lyckan för en lögn. Hennes
förbindelse med Vronski är icke dold för omgivningen, och allra
minst för hennes man, med vilken hon har sin svåra
uppgörelse. Anna Karenina äger en son, vilken hon är hängiven,
och modern i hennes person råkar i konflikt med älskarinnan.
Värre är dock att hon förlorar tilliten till Vronski; hon
misstänker, att han tröttnat på henne och nu söker en annan
kvinnas kärlek. Det är denna misstanke, som mördar henne.
Svartsjukan och hämndbegäret förena sina flammor i hennes bröst.
Och hon vet, att det enda sätt, varpå hon kan hämnas, är att
ta sitt liv, så att han får återse henne som död, sedan han,
som hon tror, svikit henne.
Det står ett praktfullt sken kring Anna Kareninas kärlek,
även när den flammar i undergångens brand. Mörka, oroliga
tankar sväva genom hennes själ på vägen ned till
järnvägsstationen. ”Om jag kunde vara något annat än en älskarinna,
som allenast lidelsefullt trår efter hans smekningar. Men jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
