Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo Tolstoy. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan icke vara något annat . . . Om han, utan att hysa
verklig kärlek till mig, komme att vara god och öm mot mig av
pliktkänsla, då är det som sker inte det jag ville — ja det är
tusenfalt värre än osämja! Det är ett helvete. Och det
finns redan. Sedan länge hyser han ingen kärlek till mig. Och
där kärleken slutar, tar hatet vid.”
Anna Kareninas kärlek är idel instinkt, blodets och själens,
som drivit henne i Vronskis armar. Vid första ögonkastet, de
utbytt, har gnistan fallit mellan dem, och intet har kunnat
hindra elden att sprida sig- Men sedan hon trotsigt valt både
sin lycka och de offer, den krävt av henne, uppgår hennes liv
i kärleken, och att beröva henne den är att slita hjärtat ur
hennes barm. Den ädla hinden har förföljts av ett helt
koppel, men hon har ägt en fristad, och så länge den står henne
öppen, känner hon sig mäktig att bjuda en hel värld spetsen.
Men om den, åt vilken hon överlämnat sin kropp och sin själ,
skulle svika och såra henne? Då brister hennes stolta,
ömtåliga väsen som en fullmogen ros för en vindfläkt. Anna
Ka-renina liknar även Frou-Frou, det ädla fullblodet, som
Vron-ski under kapplöpningen jagar i en vild ritt, som knäcker
hennes revben. Den ryska praktkvinnans brutala död under
järnvägsvagnen stannar i minnet som en av blodfläckar färgad
symbol på kärlekens offerväsen, av Tolstoy framställt som
försoningen av moralisk skuld.
Och så skövlas människoliv och människohjärtan, förödda
av sina egna villande och härjande begär. Illusionernas
vissna löv sopas över graven. När döden talar, blir allt annat
tyst. Men även i livet har äktenskapsbryterskan fått del av
den förbarmande nåden. ”Den av eder som är utan synd,
kaste första stenen på henne!”
Vi vända oss i dessa dagar gärna bort från Ryssland och
riva de broar, som föra till detta blodbesudlade land.
Anderöster höras dock mitt bland bullret och skriken och viska att
den ryska folksjälen har andra strängar än de som nu
frambringa de råa missljuden. De stora ryska diktarna, Pusjkin och
Gogol, Turgeniev, Dostojevski och Tolstoy, som är oss
närmast och griper oss mest, försona oss dock med det stora folket
i öster; de lyfta idéernas, förnuftets och människokärlekens
standar mot framtidens ännu skumma himmel.
OLOF RABENIUS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
