Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som arrenderade skridskobanan, medan han höll fast den ena foten
och spände på skridskon. ”Efter er har vi inte haft någon så
skicklig skridskoåkare. Blir det bra nu?” frågade han efter att ha
dragit till remmen.
”Ja, det är mycket bra, raska bara på!” svarade Ljevin och
återhöll endast med svårighet det leende av lycka, som ofrivilligt
framträdde på hans ansikte. ”Ja”, tänkte han, ”det är livet, det är
lyckan! ’Tillsammans’, sade hon. ’Vi kan åka tillsammans’. Skall
jag genast säga henne det? Men jag är rädd för att säga henne det,
just därför att jag nu är så lycklig, åtminstone lycklig i hoppet...
Och sedan? . .. Men jag måste göra det, jag måste! Bort med
denna svaghet!”
Ljevin reste sig upp, lade av sig överrocken, tog sats på den
ojämna marken invid den lilla stugan och åkte sedan ut på isen.
Där gled han fram utan ansträngning, som om han medelst sin
blotta vilja ökade eller minskade farten och styrde. Han närmade
sig skyggt henne, men åter lugnades han av hennes småleende.
Hon räckte honom handen, och nu åkte de bredvid varandra med
ökad hastighet. Ju fortare de åkte, desto mer tryckte hon hans hand.
"Tillsammans med er skulle jag hastigt lära mig det”, sade hon.
"Jag hyser ett stort förtroende för er.”
"Och jag får genast mera självförtroende, när ni stöder er på
mig”, svarade han men blev genast förskräckt över vad han sagt
och rodnade. Och han hade verkligen knappast uttalat dessa ord,
förrän hennes vackra ansikte förlorade hela sitt vänliga uttryck,
liksom när solen döljer sig bakom ett mörkt moln, och Ljevin
iakttog hos henne detta honom välbekanta minspel, som städse
varit tecken till allvarligt begrundande; på hennes klara panna
framträdde ett litet veck.
"Är det något, som är er oangenämt?” frågade han hastigt. "Jag
har visserligen icke rättighet att fråga er det...”
"Hur så? .. . Men nej, det är ingenting, som är mig oangenämt”,
svarade hon kallt och tillade genast: "Har ni inte hälsat på
made-moiselle Linon?”
"Nej, inte ännu.”
"Åk då fram till henne. Hon tycker så mycket om er.”
"Vad vill detta säga? Jag har förargat henne. Herre Gud, stå
mig bi!” tänkte Ljevin och åkte fram till den gamla fransyskan
med de gråa lockarna, som satt på en bänk. Leende och visande
sina löständer, hälsade hon på honom som på en gammal vän.
"Ja, ja, så vi växa och bli äldre”, sade hon till honom, i det hon
med blicken antydde Katja. ”Tiny bear har redan blivit riktigt
stor”, fortsatte fransyskan skrattande och påminde honom därmed
om ett skämt, som han en gång sagt om de tre systrarna: Han hade
gett dem namn efter de tre björnarna i den engelska sagan. "Ni
kommer väl ihåg, att ni en gång kallat henne så?”
Han förnekade bestämt, att han kom ihåg det, men fransyskan
hade redan i tio år skrattat åt detta skämt och funnit det vackert.
"Gå nu och fortsätt att åka. Men vår Katja åker riktigt bra,
inte sant?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
