Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tolfte kapitlet - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Aldrig skall jag hemlighålla något för er, mamma, ingenting,
ingenting!” svarade Katja rodnande och såg modern rätt i ögonen.
”Men nu har jag ingenting att omtala för er ... Jag ... jag ...
med bästa vilja i världen vet jag ingenting, som jag skulle kunna
omtala för er, och hur ... jag vet inte ...”
”Nej, med dessa ögon kan hon icke säga en osanning”, tänkte
modern och smålog åt barnets sinnesrörelse och lycka. Hon smålog
vid tanken på hur stort och betydelsefullt det föreföll det
stackars barnet, som nu försiggick i hennes hjärta.
Trettonde kapitlet.
Under tiden mellan middagen och kvällen hade Katja ungefär
samma känslor som en ung man före en batalj. Hennes hjärta
klappade häftigt, och hon kunde icke hålla fast sina tankar vid en
viss sak. Hon kände, att denna kväll, då båda de unga männen,
som sökte vinna hennes ynnest, för första gången skulle
sammanträffa med varandra, måste bringa avgörandet av hennes öde. Och
oupphörligt föreställde hon sig de båda rivalerna, än var och en
för sig, än båda tillsammans. När hon tänkte på det förflutna,
uppehöll hon sig med nöje och rörelse vid minnet av sitt
förhållande till Ljevin. Barndomsminnena och tanken på Ljevins
vänskap med hennes avlidne broder förlänade hennes förhållande till
honom ett särskilt poetiskt behag. Hans kärlek till henne, om
vilken hon var fast övertygad, smickrade och gladde henne.
Sålunda kunde hon med tanke på Ljevin känna sig glad och lätt om
hjärtat. Däremot blandade sig i tanken på Vronski alltid ett
slags obehaglig känsla, ehuru han besatt en utomordentlig
världsvana och ett alltigenom lugnt uppträdande — som om det funnes
något osant, icke hos honom, ty han var alltigenom enkel och
okonstlad, utan snarare hos henne själv, under det att hon gentemot
Ljevin kände sig fullkomligt klar och ogenerad. Men i stället
trädde framför henne, så fort hon tänkte på framtiden vid Vronskis
sida, ett perspektiv, fullt av glans och lycka; vid Ljevins sida
föreföll framtiden henne som dold av en töckenslöja.
Då hon hade gått upp i övre våningen för att klä om sig och
där tittade i spegeln, märkte hon till sin glädje, att hon hade en av
sina goda dagar och var i full besittning av alla sina krafter —
och det var ju också nödvändigt för allt som förestod henne. Hon
kände sig i stånd att bevara sitt yttre lugn och röra sig med fritt
behag.
Då hon klockan halv åtta trädde in i salongen, anmälde betjänten:
”Konstantin Dmitrijevitsj Ljevin.” Furstinnan befann sig
ännu i sitt rum och icke heller fursten var i salongen. ”Nu
kommer det således!” tänkte Katja, och allt blodet strömmade till
hennes hjärta. Hon blev förskräckt över sin blekhet då hon
kastade en blick i spegeln. Nu var hon helt och hållet på det klara
med att han kommit så tidigt bara för att träffa henne ensam och
göra henne ett giftermålsanbud. Och nu för första gången såg hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
