Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hela saken från en helt annan, ny sida. Nu först förstod hon, att
frågan angick icke enbart henne — vem hon älskade och med
vem hon skulle bli lycklig — utan även att hon om ett ögonblick
skulle bli nödsakad att såra, grymt såra en människa, som hon
höll av... Och varför? Jo, därför att denne gode man älskade
henne, var förälskad i henne. Men det kunde icke undvikas, det
måste vara. ”Min Gud, måste jag verkligen själv säga honom
det?” tänkte hon. ”Skall jag säga honom, att jag icke tycker om
honom? Det vore en osanning. Vad skall jag således säga honom?
Skall jag säga honom, att jag älskar en annan? Nej, det kan jag
omöjligt. Jag skall gå härifrån, ja, jag skall gå härifrån!”
Hon var redan helt nära dörren, då hon hörde hans steg. ”Nej,
det vore icke hederligt. Varför skall jag känna fruktan? Jag har
icke gjort något ont. Vad som måste vara, måste vara! Jag
skall säga honom sanningen. Och gentemot honom kan det icke
vara pinsamt för mig. Där är han!” tänkte hon, då hon såg hans
kraftiga och dock så blyga gestalt med de glänsande, på henne
riktade ögonen. Hon såg honom rakt i ansiktet, som om hon ville
be honom om försköning, och räckte honom handen.
”Jag kommer vid orätt tid, det tycks ännu vara för tidigt”, sade
han, i det han såg sig omkring i den tomma salongen. Då han såg
att det icke längre var något, som hindrade honom att tala ut, blev
hans uppsyn djupt allvarlig.
”0, nej! Visst inte!” svarade Katja och slog sig ned vid bordet.
”Jag hade just önskat att få träffa er ensam”, började han utan
att taga plats och utan att se på henne för att icke förlora modet.
”Mamma kommer genast. Hon var mycket trött i går. I går
...” Hon talade, utan att själv veta, vad hennes läppar talade,
och utan att vända sin bönfallande, vänliga blick ifrån honom. Han
såg på henne. Hon rodnade och tystnade.
”Jag har sagt er, att jag inte vet, om jag kommit hit till Moskva
för att stanna här en längre tid... Och att det beror på er...”
Hon lät huvudet sjunka ner allt djupare och djupare och visste
icke, vad hon skulle svara på den annalkande frågan.
”Att det beror på er”, sade han ännu en gång. ”Jag ville säga
... Jag ville säga ... Jag har kommit till Moskva för att... För
att... Bli min hustru!” kom det helt plötsligt över hans läppar,
utan att han själv visste vad han sade, men då han kände, att det
förskräckliga nu var sagt, tystnade han och såg på henne.
Hon andades tungt utan att se på honom. En känsla av sällhet
genomströmmade henne, hela hennes själ var överfull av
lycko-förnimmelser. Hon hade aldrig kunnat tänka sig, att en
kärleksförklaring skulle kunna göra ett sådant väldigt intryck på henne.
Men detta varade endast ett ögonblick. Så dök tanken på Vronski
upp inom henne. Hon höjde sina klara, ärliga ögon till Ljevin,
och då hon läste förtvivlan i hans ansikte, svarade hon hastigt:
”Det kan icke vara... Förlåt mig!”
Hur nära honom hade hon icke ögonblicket förut stått, vilken
viktig ställning hade hon icke intagit i hans liv! Och hur
främmande, hur fjärran hade hon icke nu på en gång blivit för honom.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
