Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ständigheter måste äta middag hemma. ”Kom, Gud är
barmhärtig”, skrev hon till honom.
Oblonski åt middag hemma. Stamtalet vid bordet var allmänt;
även hans fru talade med honom och kallade honom ”du”, vilket
hon förut icke hade gjort. I förhållandet mellan makarna rådde
alltjämt den hittillsvarande stelheten, men det var icke längre tal
om skilsmässa, och Stepan Arkadjevitsj såg redan en möjlighet
till ett samtal och en försoning.
Genast efter middagen kom Katja. Men hon kände Anna
Ar-kadjevna endast helt obetydligt och kom nu till sin syster icke
utan en viss bävan hur denna världsdam från Petersburg, som alla
berömde, skulle taga emot henne. Men hon behagade Anna
Arkad-jevna, det märkte hon genast. Anna blev uppenbarligen förtjust
i den vackra unga flickan, och innan Katja visste ordet av, kände
hon, icke blott att hon fallit under Annas trollmakt utan även att
hon förälskat sig i henne, liksom unga flickor bruka förälska sig
i gifta kvinnor, som äro litet äldre än de själva. Anna gjorde inte
alls intryck av att vara en världsdam eller mor till en åtta års
gosse, utan liknade snarare en tjugu års flicka tack vare sina mjuka
rörelser, sitt friska väsende och den en smula återhållna livligheten
i ansiktet, som än tog sig utlopp i en blick, än i ett leende, om det
blott icke varit för det allvarliga, emellanåt rent av sorgsna
uttrycket i hennes ögon, som gjorde Katja bestört, men samtidigt
verkade tilldragande på henne. Katja kände, att Anna uppförde
sig helt naturligt och ingenting hemlighöll, men att i hennes själ
fanns en hel värld av högre tankar, av allvarliga, poetiska tankar,
som voro ofattbara för henne, den unga flickan.
Då Darja efter middagen gått in i sitt rum, reste Anna sig
hastigt och trädde fram till brodern, som just höll på att tända en cigarr.
”Stiva”, sade hon i det hon, glatt plirande med ögonen, gjorde
korstecknet över honom och sedan såg mot dörren, ”gå, och Gud
vare med dig!” Han förstod henne, lade bort cigarren och
försvann in genom dörren.
När Stepan Arkadjevitsj lämnat rummet, återvände Anna till
soffan, i vilken hon satt, omringad av barnen. Vare sig det
berodde därpå att barnen sågo, hur mycket deras mamma älskade
tanten, eller därpå att de själva funnit ett innerligt behag i henne,
så hade de allesammans redan före middagen klängt sig fast som
kardborrar vid den nya tanten och hade icke vikit ett ögonblick
från henne. Ja, det hade till och med blivit ett slags lek för dem
att sitta så nära tanten som möjligt, taga i henne, hålla hennes
lilla hand och kyssa eller åtminstone vidröra ett veck av hennes
klänning.
”Halt! Såsom vi nyss sutto!” sade Anna Arkadjevna, i det hon
åter slog sig ned på sin plats; Grigori stack åter huvudet under
hennes arm, smög sig med ansiktet intill hennes klänning och
strålade av lycka och stolthet. ”Var nu snäll och tala om för mig,
när balen egentligen blir”, vände Anna sig till Katja.
”Nästa vecka. Och det skall bli en mycket vacker bal. En av
dessa baler, där man alltid har roligt.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
