Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Existerar det således baler, där man alltid har roligt?” frågade
Anna med ett glatt skratt.
”Ja. Det är märkvärdigt,_ men det existerar sådana baler. Hos
Bobrischtschevs går det alltid muntert till och även hos Nikitins,
men hos Meschkovs är det alltid tråkigt. Har ni inte också lagt
märke till det?”
”Nej, mitt hjärta, för mig existerar det inte längre baler, på
vilka det går muntert till”, svarade Anna, och Katja såg i hennes ögon
denna särskilda värld, som förblev stängd för henne. ”För mig
existerar det endast sådana, som äro mindre tråkiga än andra . ..”
”Hur kan således ni ha tråkigt på en bal?”
”Varför skulle just jag inte kunna ha tråkigt på en bal?”
frågade Anna. Katja visste, att Anna redan i förväg visste, vilket svar
som skulle komma.
”Därför att ni alltid är den vackraste av alla.”
Anna hade lätt för att rodna. Även nu rodnade hon, när hon
svarade: ”För det första är det inte alls fallet, och för det andra
även om det vore fallet, vad hade jag för glädje av det?”
”Kommer ni att gå på den här balen?” frågade Katja.
”Jag gissar, att jag nog icke kan låta bli det. Se där, tag den”,
sade hon till Tanja, som drog i en ring, som var lätt att draga av
Annas späda, vid spetsen avsmalnande finger.
”Det skulle glädja mig mycket, om ni komme. Jag skulle gärna
vilja se er på en bal.”
”Om jag verkligen kommer dit, kan jag således trösta mig med
den tanken, att jag därmed bereder åtminstone er ett nöje...
Grigori, du får inte rufsa till mig i håret, det är redan förut
tillräckligt rufsigt”, sade hon och ordnade en lossnad hårlänk, med
vilken Grigori lekt.
”Jag föreställer mig er klädd i lila på balen.”
”Varför just i lila?” frågade Anna leende. ”Men nu, barn, måste
ni gå. Hör ni inte, att miss Hull ropar, att ni skola komma och
dricka te?” sade hon, i det hon frigjorde sig från barnen och sköt
dem in i matsalen. ”Jag vet också, varför ni vill, att jag skall
komma på den här balen. Ni väntar er något viktigt av denna
bal, och då vill ni, att alla skola vara där och taga del däri.”
”Hur vet ni det? Ja, så är det.”
”0, en sådan härlig ålder ni befinner er i!” fortsatte Anna. ”Jag
kommer ihåg detta blåaktiga töcken, påminnande om det, som
vilar över bergen i Schweiz, detta töcken som insveper allt för
våra ögon under denna sälla tid, då barndomen just går tillända
och denna vidsträckta, lyckliga, muntra tummelplats för vandraren
allt mer och mer avsmalnar till en smal gångstig; med glatt hjärta
beger man sig in på denna gångstig och dock icke utan bävan,
även om den förefaller aldrig så solbelyst och vacker. . . Vem har
icke upplevat det?” Katja smålog och teg. ”Men hur, ja, hur
måtte hon icke ha upplevat det? Hur gärna skulle jag icke vilja
höra hela hennes kärleksroman”, tänkte Katja vid minnet av hur
förskräckligt prosaisk Annas man, Alexei Alexandrovitsj, såg ut.
”Ja, jag känner till något av er hemlighet”, fortsatte Anna.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
