Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugufjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”1 nummer tolv och tretton”, svarade portieren på Ljevins fråga.
”Är han hemma?”
”Ja.”
Dörren till nummer tolv stod halvöppen; jämte en ljusstrimma
trängde ett tjockt tobaksmoln ut därifrån, och Ljevin hörde en
honom obekant röst. Men han märkte genast, att även hans bror
var hemma, ty han hörde denne hosta.
Då han genom ytterdörren trädde in i ett litet förrum, som
skildes från rummet av en skärm, sade just den obekanta rösten: ”Allt
kommer att bero på om saken bedrives med förstånd.”
Konstantin Ljevin tittade genom den i mellanväggen befintliga
dörren, som ävenledes stod öppen, in i rummet, och såg, att den
talande var en ung man med en väldig kalufs och en jacka utan
ärmar. En ung, koppärrig kvinna i ylleklänning utan manschetter
och krage satt i soffan. Brodern syntes inte till. Konstantins
hjärta sammansnördes av smärta vid tanken på vilka främmande
människor brodern levde tillsammans med. Ingen hade hört honom
komma och Konstantin tog av sig galoscherna och hörde därvid på
vad herrn i den ärmlösa jackan sade. Han talade om något slags
företag.
”Måtte fan ta dessa privilegierade klasser”, hördes nu under
hostningar broderns röst. ”Marja! Dra försorg om litet
kvälls-vard åt oss, och ge oss vin, om det ännu finns något kvar. Låt i
annat fall hämta.”
Kvinnan reste sig upp, kom ut genom mellandörren och blev
varse Konstantin.
”En herre är här, Nikolai Dmitrijevitsj”, sade hon.
”Vem söker ni?” frågade Nikolai i förargad ton.
”Det är jag”, svarade Konstantin och trädde in i ljusskenet.
”Vad för en jag?” frågade Nikolai i ännu mer förargad ton. Det
hördes, att han hastigt steg upp och därvid stötte emot något, och
sedan såg Konstantin framför sig i mellandörren broderns
honom så välbekanta och dock genom sitt förvildade och sjukliga
utseende så överraskande gestalt: mycket lång, mager, böjd, med
stora, förstörda ögon.
Han var ännu magrare än för tre år sedan, då Konstantin senast
sett honom. Han bar en kort rock, till följd varav hans händer
och den knotiga överkroppen föreföllo ännu jättelikare. Håret hade
blivit tunnare, samma raka mustascher som förr dolde läpparna,
samma ögon blickade sällsamt barnsligt mot den inträdande.
”Ah, Konstantin”, sade han, då han kände igen brodern, och det
lyste till av glädje i hans ögon. Men i samma ögonblick vände
han sig om mot den unge mannen och gjorde med huvudet och
halsen en brodern välbekant rörelse, som om halsduken generade
honom, och nu framträdde på hans avtärda ansikte ett helt annat,
skyggt, lidande, trotsigt uttryck. ”Jag har skrivit så väl till er
som till Sergei Ivanovitsj, att jag icke känner och icke vill känna
er två. Vad vill du? Vad vill ni mig?”
Hans uppträdande var dock helt annorlunda, än Konstantin hade
föreställt sig. Den oangenämaste och värsta egenheten i hans
ka-86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
