- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
87

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugufjärde kapitlet - Tjugufemte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

raktär, som i så hög grad försvårade varje umgänge med honom,
hade Konstantin glömt, då han utmålat brodern för sig, och nu
först, då han såg hans ansikte och i all synnerhet denna
krampaktiga huvudrörelse, återkallades allt i hans minne.

”Jag vill dig egentligen ingenting”, svarade han skyggt. Jag har
endast kommit hit för att få återse dig en gång.”

Broderns blyghet tycktes stämma Nikolai mildare till sinnes.

”Jaså? Nå, hur mår du?” sade han. ”Stig in och sätt dig. Vill
du äta kvällsvard med oss? Marja, hämta tre portioner. Nej,
vänta! vet du, vem det där är?” frågade han brodern, i det han pekade
på herrn i jackan. ”Det är herr Krizki, en vän till mig från
Kiev-tiden, en mycket framstående man. Naturligtvis förföljer polisen
honom, därför att han inte är en skurk.”

Och liksom det alltid varit hans vana, såg han nu i tur och
ordning på alla de närvarande. När han såg, att kvinnan, som stod vid
dörren, gjorde min av att gå ut, skrek han till henne: ”Du skall
vänta, har jag sagt.” Och på detta virriga sätt, som Konstantin så
väl kände igen hos honom, började han, i det han lät blicken irra
omkring, berätta för sin bror Krizkis levnadshistoria — hur han
blivit förvisad från universitetet, därför att han grundat
söndagsskolor och en förening med ändamål att understödja fattiga studenter,
hur han sedan tagit anställning som folkskollärare, blivit bortkörd
därifrån och av någon anledning ställd inför rätta.

”Har ni studerat i Kiev?” frågade Konstantin herr Krizki för
att bryta den tryckande tystnad, som inträtt.

”Ja, i Kiev”, svarade Krizki och rynkade pannan.

”Och den här kvinnan”, avbröt Nikolai honom och pekade på
kvinnspersonen, ”är min följeslagarinna genom livet, Marja
Niko-lajevna. Jag har tagit henne från ett visst hus”, fortsatte han, i
det han åter gjorde en knyck med huvudet, ”men jag älskar och
ärar henne, och jag ber alla, som vilja känna mig”, tillade han med
höjd röst och mörk uppsyn, ”att likaledes älska och ära henne.
Hon är för mig alldeles detsamma, som om hon vore min hustru.
Så nu vet du, vem du har framför dig. Och om du tycker, att du
förnedrar dig genom att umgås med någon av oss, så adjö, där är
dörren.” Åter såg han frågande från den ena till den andra.

”Jag förstår inte, på vad sätt jag skulle kunna tycka, att jag
förnedrar mig.”

”Låt således servera kvällsvarden, Marja. Tre portioner och
brännvin och vin . . . Nej, vänta ... Jo, det är bra . . . Gå.”

Tjugufemte kapitlet.

”Nu ser du väl”, fortsatte Nikolai Ljevin; han lade pannan i
djupa veck, och det föll sig uppenbarligen svårt för honom att
komma på det klara med vad han ville säga och göra. ”Titta där.”
Han pekade bort mot ett hörn av rummet, där det låg några med
rep sammanbundna järnstänger. ”Ser du det där? Det är början

87

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:54:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tlannakar/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free