Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta sätt, och det var henne motbjudande. ”Endast äregirighet,
endast önskan att uppnå något här i världen, det är allt, som finns
i hans själ”, tänkte hon, ”men de högre strävandena, religiositet,
intresse för utbredande av bildning, allt detta är honom endast
medel till målets uppnående.”
På de blickar, som han riktade mot damlogen (han såg rakt på
Anna, men kunde icke känna igen henne i detta hav av tyll, band,
plymer, parasoll och blommor) märkte hon, att han letade efter
henne, men hon låtsade med avsikt, att hon icke såg honom.
”Alexei Alexandrovitsj! ” ropade furstinnan Betsy an honom.
”Ni söker bestämt er fru; här är hon!”
Han smålog på sitt kalla sätt.
”Här är så mycken glans, att ögonen irra omkring bländade”,
svarade han och trädde in i logen. Han smålog mot sin fru, såsom
en äkta man måste småle när han åter möter sin hustru, med
vilken han strax förut varit tillsammans, och hälsade på furstinnan
och sina andra bekanta, varvid var och en fick sin beskärda andel,
d. v. s. till damerna riktade han skämtsamma ord och med
männen växlade han hälsningar. Nedanför logen stod en av Alexei
Alexandrovitsj högt uppskattad, genom sin intelligens och bildning
bekant generaladjutant; Alexei Alexandrovitsj började samtala
med honom.
Det var just i pausen mellan två löpningar, och till följd därav
blev samtalet icke stört. Generaladjutanten uttalade sig ogillande
om kapplöpningssporten, Alexei Alexandrovitsj däremot försvarade
den. Utan att gå miste om ett enda ord, lyssnade Anna till hans
höga, entoniga röst, och vart enda ett av hans ord föreföll henne
ouppriktigt, och hennes öra erfor nästan en fysisk smärta därav.
Då fyraverstlöpningen med hinder började, lutade hon sig fram
och följde oavvänt med blicken Vronski, som gick fram till sin
häst och besteg den, och samtidigt hörde hon mannens
vedervärdiga, alltjämt pratande röst. Hon pinades av ängslan för Vronskis
skull, men ännu mer pinades hon av sin mans höga röst med det
henne så välbekanta tonfallet. Det föreföll henne, som om denna
röst aldrig skulle tystna.
”Jag är en dålig kvinna, en förkastlig hustru”, tänkte hon. ”Men
jag avskyr lögnen, jag uthärdar icke lögnen; för honom däremot
är lögnen rent av det dagliga brödet. Han vet allt, han ser allt;
hur kan det stå till med hans känsla, med hans förnimmelser, när
han dock kan samtala med ett sådant lugn? Om han dödade mig,
om han dödade Vronski, skulle jag högakta honom för det. Men
nej, vad han vill, är endast osanning och bevarandet av det yttre
skenet.” Såiynda tänkte Anna, utan att klargöra för sig, vilket
uppförande hon egentligen önskade av sin man och vilka
egenskaper hon ville se hos honom. Ävenledes undgick det henne, att
Alexei Alexandrovitsjs nuvarande stora språksamhet, som
misshagade henne så, var ett uttryck för hans inre sinnesrörelse och oro.
Liksom ett barn, som gjort sig illa, genom att springa sätter sina
muskler i rörelse för att därigenom bedöva smärtan, så behövde
även Alexei Alexandrovitsj nödvändigt en själens motion för att
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
