Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bedöva de förmodanden om hans hustru som med våld trängde
sig på honom i hustruns närvaro och i Vronskis närvaro och när
han gång på gång måste höra den sistnämndes namn. Och liksom
naturen inger barnet att springa, så ingav den honom att föra ett
vackert, förståndigt samtal. Han yttrade följande:
”Faran är en nödvändig betingelse vid kavallerilöpningar. Om
England i krigshistorien kan visa på de mest glänsande ryttardåd,
så är detta endast tack vare den omständigheten att detta land
såväl hos djuren som hos människorna under tidernas lopp
systematiskt utbildat denna kraft. Sporten är enligt min åsikt av stor
betydelse, men vi se ju hos den, liksom hos allt annat, endast det
allra ytterligaste.”
”Visst inte bara det yttre”, inföll furstinnan Tverskaja. ”En
officer lär just nyss ha brutit två revben.”
På Alexei Alexandrovitsjs ansikte blev synligt detta
egendomliga småleende, som endast blottade hans tänder, men för övrigt
var absolut intetsägande.
”Ja visst, furstinna”, svarade han, ”det är ingenting yttre, utan
något inre. Men därom är det icke fråga.” Här vände han sig
åter till generalen, med vilken han fortsatte samtalet i allvarlig
ton: ”Ni får icke glömma, att på kapplöpningarna rida officerare,
som efter fritt val bestämt sig för detta yrke, och ni måste medge,
att varje yrke även har sin frånsida. Den farliga sporten rent av
hör till en officers plikter. Boxningskampens råa sport eller den
spanska toreadoren är ett tecken till barbari. Men den på ett
särskilt mål riktade sporten är ett tecken till kulturell
utveckling.”
”Nej, jag kommer aldrig hit mera, det gör mig alldeles för
upprörd”, sade furstinnan Betsy. ”Inte sant, Anna.”
”Upprörande är det, men man kan icke hålla sig borta härifrån”,
sade en annan dam. ”Om jag hade varit romarinna, hade jag icke
saknats vid någon föreställning på cirkus.”
Anna svarade ingenting, utan såg, utan att sänka kikaren,
alltjämt mot en plats.
I detta ögonblick gick en hög general genom logen. Alexei
Alexandrovitsj avbröt sitt samtal, reste sig hastigt men dock
värdigt och bugade sig djupt för den förbigående officeren.
”Rider ni inte med i löpningen?” frågade officeren på skämt.
”Min löpning är svårare”, svarade Alexei Alexandrovitsj
aktningsfullt.
Och fastän det egentligen icke låg någon riktig mening i detta
svar, så gjorde den höga officeren dock en min, som om han fått
höra ett snillrikt ord av en snillrik man och helt och hållet förstått
poängen.
”Nå, furstinna, skola vi slå vad?” hördes där nerifrån Stepan
Arkadjevitsjs röst, riktad till Betsy. ”På vem håller ni?”
”Anna och jag hålla på furst Kusovlev”, svarade Betsy.
”Jag på Vronski. Om ett par handskar?”
”Topp!”
”Så vacker löpningen är, inte sant?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
