Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke glömma, den kan man icke glömma.” Hon tänkte på sin
blick på den sista balen i det ögonblick, då musiken plötsligt hade
tystnat.
”Vari låg då kränkningen? Ni har väl icke handlat dåligt?”
”Sämre än dåligt — så, att jag måste blygas.”
Varjenka vaggade av och an med huvudet och lade sin hand på
Katjas arm.
”Blygas? Över vad?” frågade hon. ”Ni har väl ändå icke sagt
till en man, för vilken ni var likgiltig, att ni älskade honom?”
”Naturligtvis inte. Jag har aldrig sagt det med ett enda ord,
men han visste det ändå. Av blickar, av hela uppträdandet. Nej,
nej, om jag också blir hundra år gammal, kan jag icke glömma det.”
”Vad menar ni egentligen. Jag förstår er ej. Det kommer dock
endast an på huruvida ni ännu älskar honom eller ej”, sade
Varjenka, som kallade allt vid dess rätta namn.
”Jag hatar honom. Jag kan icke förlåta mig själv.”
”Vad kan ni icke förlåta?”
”Att jag ådragit mig en sådan skam, en sådan kränkning.”
”Ack, om alla vore lika känsliga som ni”, svarade Varjenka.
”Det existerar inte en flicka, som icke måst genomgå något i den
vägen. Och allt detta är ju så ovijctigt.”
”Ja, men vad är av vikt?” frågade Katja ivrigt.
”Ack, det ges mycket, som är av vikt”, svarade Varjenka leende.
”Vad då?”
”Ack, det ges mycket, som är mycket viktigare”, svarade
Varjenka men visste inte riktigt, vad hon skulle säga. Men i samma
ögonblick hörde de, hur furstinnan ropade genom fönstret: ”Katja,
det börjar bli svalt! Tag på dig en schal eller kom in i rummet.”
”Det är verkligen på tiden för mig att gå”, sade Varjenka och
reste sig upp. ”Jag måste över till madame Berthe. Hon har
bett mig därom.”
Katja höll fast hennes hand, och hennes blick frågade med
lidelsefull nyfikenhet: ”Vad är det således, vad är detta det
viktigaste, som förlänar själen ett sådant lugn? Ni vet det ju. Säg
mig det!” Men Varjenka förstod icke alls, vad Katjas blick
frågade. Hon tänkte endast på att hon måste gå till madame Berthe
och sedan vara hemma före tolv. Hon gick in i rummet, tog sina
noter, sade adjö åt alla och gjorde sig redo att gå.
”Med er tillåtelse följer jag er”, sade översten.
”Ja visst, så här på natten kan ni inte gå ensam”, instämde
furstinnan.
Katja såg, att Varjenka endast med svårighet återhöll ett
leende, då hon hörde, att man ansåg det nödvändigt, att någon skulle
följa henne.
”Visst inte! Jag går alltid ensam, och det har ännu aldrig hänt
mig något”, sade hon och tog sin hatt. Hon kysste Katja ännu
en gång, och utan att ha sagt henne, vad det där ”viktiga” var,
försvann hon med raska, fasta steg i sommarnattens halvmörker
och tog med sig sin hemlighet, vad detta ”viktiga” var, som hon hade
att tacka för detta avundsvärda lugn och denna värdighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
