Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den liöskrinda, på vilken han låg, och de andra hövålmarna och
kärrorna och hela ängen, allt vände sig och vaggade i takt med denna
konstlösa, uppsluppet glada visa, som ackompanjerades av skrik,
visslingar och jubelrop. Ljevin kände formlig avund över denna
sunda munterhet, och helst hade han deltagit i detta utbrott av
levnadslust. Men det gick naturligtvis inte an, utan han måste ligga
kvar där och inskränka sig till att se och höra på. Då de
sjungande människorna kommit så långt bort, att han icke längre såg eller
hörde något mer, då greps han av en tryckande känsla av sorg över
sin ensamma tillvaro, över sin kroppsliga overksamhet och över
den fientliga ställning, som han intog gentemot denna värld.
Några bönder just bland dem, som tvistat mest hårdnackat med
honom om höet, alltså människor, som enligt sitt påstående blivit
orättvist behandlade av honom eller, rättare sagt, hade velat
bedraga honom — just dessa bönder hälsade nu helt förnöjt på
honom; uppenbarligen hyste de intet agg mot honom (vartill de ju
egentligen inte heller hade någon anledning), men tycktes icke
heller för ögonblicket känna någon ånger, ja, de hade synbarligen
inte längre något minne av att de hade velat bedraga honom. Allt
detta hade gått under i det muntra, gemensamma arbetets hav. Gud
hade givit dagen. Gud hade givit krafterna, och dagen och
krafterna hade de ägnat åt arbetet, och i själva arbetet hade de funnit
sin belöning. För vems räkning arbetet ägde rum, vem arbetets
frukter skulle tillfalla, det var en bisak, det var icke av någon vikt.
Gubben, som suttit tillsammans med Ljevin i höet, hade redan
för länge sedan gått hem, arbetsfolket hade skilts åt. De, som
bodde närmare, hade åkt hem; de, som bodde längre bort, vidtogo nere
på ängen sina förberedelser till kvällsvard och till nattläger. Utan
att observeras av dem, låg Ljevin kvar i höet och fortsatte att se
och höra på dem, i det han samtidigt hängav sig åt sina tankar.
Ljevin hade ofta med beundran betraktat detta liv och mången
gång känt avund gentemot de människor, som förde detta liv, men
i dag för första gången, i all synnerhet under intryck av det
vackra förhållandet mellan Ivan Parmenov och hans hustru, i dag för
första gången framträdde klart och tydligt för honom tanken, att
det ju endast berodde på honom själv att uppge det tryckande,
konstlade, egoistiska liv, som han nu förde, och utbyta det mot det
arbetsamma, rena, det gemensamma bästa tjänande, underbara livet.
Hela den långa arbetsdagen hade hos honom icke kvarlämnat
någon annan verkan, än att han hade omsatt den i den allra muntraste
sinnesstämning. Först strax före morgonrodnaden blev det tyst
överallt. Man hörde endast det nattliga kväkandet av de
outtröttliga grodorna i träsket och frustandet av hästarna i dimman på
ängen. Ljevin ryckte upp sig, reste sig upp, och en blick upp mot
stjärnorna sade honom, att natten var över.
”Vad skall jag således göra? Och hur skall jag göra det?” sade
han till sig själv i sitt bemödande att till sin egen nytta finna ett
klart uttryck för det, som han tänkt och känt denna natt. Att han
måste föra ett enkelt, rent, strikt rättskaffens liv, insåg han, med
fullständig klarhet, och han var förvissad om att han i det skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
