Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finna tillfredsställelse, sinneslugn och den självmedvetna fasthet,
vars frånvaro han nu var så smärtsamt medveten om. Men han
kunde icke komma till klarhet om hur han skulle kunna verkställa
denna övergång från det gamla till det nya livet.
”Jag måste gifta mig. Jag måste ha ett arbete och yttre tvång
till arbete. Skall jag lämna Pokrovskoje? Köpa land någon
annanstans? Gå in i någon bondeförsamling? Gifta mig med en
bonddotter? Hur skall jag gripa mig an med det?” frågade han sig
gång på gång och fann intet svar. ”För övrigt har jag inte sovit
på hela natten och är till följd därav inte i stånd att göra mig
räkenskap över dylikt. Men det får jag sedermera komma på det
klara med. Men en sak är säker: Denna natt har avgjort mitt öde.
Alla mina föregående drömmerier om familjelivets gestaltande äro
dåraktiga och äro icke det rätta”, sade han sig. ”Allt det låter
utföra sig vida enklare och bättre.”
Han lämnade ängen och gick på den breda landsvägen fram mot
byn. En lätt vind blåste upp och himlen blev grå och dyster. Nu
inträdde just den dystra stund, som går före daggryningen och
ljusets fullständiga seger över mörkret.
Smått huttrande av köld och med blicken sänkt mot marken,
gick Ljevin hastigt på vägen. ”Vad nu då? Det kommer någon
åkande!” tänkte han, då han hörde bjällerklang, och höjde
huvudet. Ungefär fyrtio steg framför honom på den breda, gräsbevuxna
vägen kom honom till mötes en fyrspänd vagn, på vilken han
urskilde flera koffertar. Hästarna trängde sig intill tistelstången,
men den skickliga kusken, som satt litet snett på kuskbocken, höll
dem i styr, så att hjulen rullade på den jämna biten av vägen.
Något mer hade Ljevin icke givit akt på, och han kastade endast
en förströdd blick in i vagnen, utan att ägna en tanke åt vem som
väl kunde sitta i den.
I ena vagnshörnet sov en gammal dam, men vid fönstret satt
en ung flicka, som uppenbarligen just vaknat och med båda
händerna höll fast en vit huva. Med klar, tankfull blick, helt och hållet
upptagen av en inre, vacker tankevärld, som var Ljevin främmande,
blickade hon över honom ut i morgonrodnaden.
I samma ögonblick som denna syn redan försvann, betraktade
den unga flickans trohjärtade ögon honom. Hon kände igen honom.
Han kunde icke misstaga sig. Det existerade endast ett par
sådana ögon som dessa här i världen. Det existerade i hela världen
endast en varelse, som var i stånd att för honom koncentrera allt
ljus och hela hans levnadsinnehåll hos sig. Det var hon. Det var
Katja. Han sade sig med ens, att hon var på väg från
järnvägsstationen till Jerguschovo. Och allt, som upprört honom denna
sömnlösa natt, alla de beslut, han fattat, allt detta var
försvunnet i ett nu. Endast med motvilja erinrade han sig sin tanke att
gifta sjg med en bondflicka. Endast i vagnen därborta, som hastigt
avlägsnade sig, fanns för honom möjligheten till levnadslycka.
”Nej”, sade han sig, ”hur härligt detta enkla arbetsamma liv
än må vara, så kan jag dock icke återvända till denna tanke.
Henne älskar jag, henne!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
