Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
androvitsj redan för länge sedan besvarat denna fråga nekande. Av
allt, som i dag sagts hos Oblonskis, hade den präktige, enfaldige
Turovzyns ord gjorde det djupaste intrycket på honom. ”Han
uppförde sig vackert och stiligt. Han utmanade honom och sköt ner
honom.” Uppenbarligen hade alla gillat detta uppförande, även om
de av artighet icke sagt det.
”För övrigt är denna angelägenhet definitivt avslutad, så det vore
ju gagnlöst att begrunda den ännu mer”, sade Alexei
Alexandro-vitsj, och när han trädde in i sitt rum på hotellet, voro hans
tankar upptagna enbart av den förestående avresan och hans
revisions-angelägenhet. Han frågade portieren, som följt honom till hans
rum, var hans betjänt var. Portieren svarade, att betjänten gått
ut ett ögonblick tidigare. Alexei Alexandrovitsj sade till om te,
slog sig ned vid bordet, tog tågtidtabellen och gjorde i ordning sin
resrutt.
”Två telegram”, sade betjänten, som kommit tillbaka och trädde
in i rummet. ”Ursäkta mig, ers excellens, jag hade gått ut på ett
ögonblick.”
Alexei Alexandrovitsj tog telegrammen och öppnade det ena.
Det meddelade Stremovs utnämnande till just den post, som han,
Karenin, önskat för egen räkning. Alexei Alexandrovitsj kastade
telegrammet på bordet. Han var blossande röd i ansiktet, reste sig
upp och började gå av och an i rummet. ”Quos deus perdere vult,
dementat”, sade han, varvid han med quos förstod de personer,
som medverkat vid denna utnämning. Han var icke förargad över
att han icke erhållit denna post och att man med avsikt förbigått
honom, men det var honom obegripligt, hur man på högre ort hade
kunnat vara blind för det faktum, att denne pratmakare Stremov
var mindre lämplig än vilken annan som helst för denna post. Hur
hade det kunnat undgå dessa människor, att de med denna
utnämning på det svåraste skadade sig själva och sin egen prestige!
”Säkerligen ytterligare något av samma slag”, sade han bistert
för sig själv, medan han öppnade det andra telegrammet. Det var
från hans hustru. Den med blåpenna skrivna underskriften ”Anna”
var det första, som föll honom i ögonen. ”Jag dör. Jag ber, jag
bönfaller er att komma hit. Med er förlåtelse skall jag dö
lugnare”, läste han. Han smålog föraktfullt och slängde telegrammet
ifrån sig. Att detta endast var ett slugt försök att narra honom,
därom gavs det icke minsta tvivel, tycktes det honom i första
ögonblicket.
”Det gives intet bedrägeri, som hon skulle rygga tillbaka för.
Hon emotser sin förlossning. Möjligtvis utgöres sjukdomen endast
av förlossningen. Men vad var det för avsikt därmed? Att göra
barnet legitimt, kompromettera mig och förhindra skilsmässa?”
överläde han. ”Men här står det ju: ’jag dör . . Han läste
igenom telegrammet ännu en gång och plötsligt kände han sig
överraskad av hur genuina och naturliga orden klingade. ”Men om det
verkligen är sanning?” sade han sig. ”Om hon verkligen under
inverkan av svåra plågor och inför den nära förestående döden
ångrar sig uppriktigt och jag uppfattar det som ett försök till
bedrä-334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
