Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
geri och vägrar att komma dit? Det skulle icke blott vara grymt
och bli allmänt fördömt, utan det vore även en dumhet från min
sida.”
”Peter, skaffa mig en vagn. Jag reser till Petersburg”, sade
han till betjänten.
Alexei Alexandrovitsj hade beslutat att resa till Petersburg och
återse sin hustru. Därvid föresatte han sig följande: Skulle
hennes sjukdom vara uppdiktad, så skulle han tiga och åter fara bort;
men skulle hon verkligen vara dödssjuk och vilja se honom ännu
en gång, så skulle han, om han ännu träffade henne vid liv, förlåta
henne och, om han kom för sent, visa henne den sista
hedersbetygelsen.
Med denna känsla av trötthet och osnygghet, som brukar följa
på en natt i en järnvägskupé, åkte Alexei Alexandrovitsj genom
Petersburgs morgondimma och såg rätt framför sig, utan att tänka
på det, som väntade honom hemma.
Portieren öppnade porten, innan Alexei Alexandrovtisj ännu hade
ringt.
”Hur är det med nådig frun?”
”Nådig fruns förlossning gick lyckligt i går.”
Alexei Alexandrovitsj stod stillä och blev likblek. Nu först
kom han tydligt till medvetande om hur innerligt han hade önskat
hennes död.
”Och hur befinner hon sig?”
Kornei i morgonförkläde kom springande ned för trappan.
”Det står mycket illa till”, svarade han. ”1 går ägde en
konsultation mellan flera läkare rum, och husläkaren är även nu här.”
”Tag hand om mitt resgods”, sade Alexei Alexandrovitsj. Han
erfor en viss känsla av lättnad, till följd av meddelandet att det
ännu gavs hopp om hennes död, då han gick in i förrummet.
På en klädhängare hängde en uniformskappa. Alexei
Alexandrovitsj observerade det och frågade: ”Vem är här?”
”Läkaren, barnmorskan och greve Vronski.”
Alexei Alexandrovitsj gick in i de inre rummen. I salongen fanns
ingen, men från Annas budoar kom barnmorskan ut, klädd i en
mössa med lilafärgade band.
Hon kom fram till Alexei Alexandrovitsj, fattade med en
famil-jaritet, som dödens närhet för med sig, hans hand och ville leda
honom in i sängkammaren.
”Gud vare tackad och lovad, att ni kommit! Endast om er talar
hon, hela tiden endast om er”, sade hon.
”Fort hit med is, fort!” ropade läkaren i befallande ton.
Alexei Alexandrovitsj trädde in i Annas rum. Vid hennes bord
satt Vronski på en låg stol. Han höll händerna för ansiktet och
grät. Då han hörde läkarens röst, sprang han upp, tog händerna
från ansiktet och fick se Alexei Alexandrovitsj. Vid den äkta
mannens åsyn blev han så förvirrad, att han åter satte sig ned och
drog in huvudet mellan axlarna, som om han ville försvinna. Men
så samlade han sig, reste sig upp och sade: ”Hon ligger för döden.
Läkarna ha sagt, att det icke längre ges något hopp. Jag fogar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
