Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig helt och hållet under ert avgörande, men jag ber er tillåta,
att jag stannar här... Men helt och hållet, såsom ni bestämmer.
Jag . .
Då Alexei Alexandrovitsj såg, hur Vronski grät, märkte han, att
det åter kom över honom denna förvirring, som anblicken av
andras lidande alltid framkallade hos honom. Han vände bort
ansiktet och gick, utan att höra på vad den andre sade, hastigt fram till
dörren. Från sängkammaren hördes Annas röst, som sade något.
Hennes röst klingade glad, livlig och utomordentligt fint
module-rad. Alexei Alexandrovitsj trädde in i sängkammaren och närmade
sig sängen. Hon låg så, att hon vände ansiktet mot honom.
Hennes kinder brunno mörkröda; ögonen blixtrade; de vita små
händerna, som tittade £ram ur nattdräktens spetsmanschetter, lekte
med en flik av täcket, som de än vecklade ihop, än rullade upp.
Till synes var hon icke blott frisk och kry utan även vid den
allra bästa sinnesstämning. Hon talade fort, med klangfull stämma
och riktiga tonfall.
”Därför att Alexei, jag menar Alexei Alexandrovitsj (ett sådant
besynnerligt, förskräckligt sammanträffande att båda heta Alexei,
icke sant?) därför att Alexei icke skulle vägra mig det. Jag skulle
glömma det, och han skulle förlåta mig. Men varför kommer han
då ej? Han är en god människa, han vet själv icke, hur god han är.
Ack, min Gud, så beklämd jag känner mig! Ge mig fort vatten!
Ack, det skulle skada henne, min lilla flicka! Gott, skaffa henne då
en amma. Ja, jag har ju ingenting däremot, det är till och med
bättre så . . . Om han kommer, skulle det vara honom pinsamt
att se lillan; för bort henne.”
”Anna Arkadjevna, han har kommit, där är han ju!” sade
barnmorskan, bemödande sig om att rikta hennes uppmärksamhet på
Alexei Alexandrovitsj.
”Ack, sådana dumheter!” fortsatte Anna, utan att se sin man.
”Ge mig henne, ge mig min lilla flicka! Han har inte kommit ännu.
Ni säga, att han icke skall förlåta mig, men ni känna honom ej.
Ingen har känt honom. Endast jag, och till och med för mig blev
det svårt att lära känna honom. Det ligger nämligen i hans ögon.
Sergei har alldeles likadana ögon, och därför ville jag inte alls se
dem. Har ni givit Sergei hans middag? Jag vet ju, att alla skola
glömma det. Han skulle icke glömma det. Ni måste flytta Sergei
in i hörnrummet och be Mariette sova hos honom.”
Plötsligt kröp hon ihop, tystnade och höjde förskräckt händerna
framför ansiktet, som om hon väntade ett slag och ville avvärja
det med dem. Hon hade känt igen sin man.
”Nej, nej!” började hon åter. ”Jag känner ingen fruktan för
honom, jag känner ingen fruktan för döden. Alexei, kom hit. Jag
har bråttom, ty jag har ingen tid mera, jag har icke lång tid kvar
att leva, febern börjar åter, och då förstår jag ingenting mer. Nu
förstår jag ännu; jag förstår allt och ser allt.”
Alexei Alexandrovitsjs rynkiga ansikte hade fått ett uttryck av
kvalfullt lidande. Han fattade hennes hand och ville säga
något, men förmådde ej få fram ett ljud. Hans underläpp darrade, men
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
