Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Femtonde kapitlet - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upphöjd’. Och ni får icke tacka mig. Honom måste ni tacka,
och Honom måste ni bönfalla om hjälp. Hos Honom enbart finna
vi frid och tröst och räddning och kärlek”, sade hon, höjde blicken
mot himmelen och började be, såsom Alexei Alexandrovitsj slöt sig
till av hennes tystnad.
”Jag är er mycket, mycket tacksam för det goda, som ni gör och
säger mig”, sade han, då hon slutat att bedja.
Grevinnan Lydia Ivanovna tryckte ännu en gång sin väns händer.
”Jag skall gripa mig verket an”, sade hon leende efter en kort
paus och torkade tårarna ur ögonen. ”Jag går nu till Sergei.
Endast i yttersta nödfall skall jag vända mig till er.”
Hon reste sig upp och lämnade rummet.
Grevinnan Lydia Ivanovna gick in till Sergei och sade till den
förskräckte gossen, i det hon fuktade hans kinder med sina tårar,
att hans far var ett helgon och att hans mor var död.
Grevinnan Lydia Ivanovna uppfyllde sitt löfte. Hon tog
verkligen på sig alla bekymmer och omsorger i och för ledningen av
Alexei Alexandrovitsjs hushåll. Men hon hade icke överdrivit, när
hon sagt, att hon icke hade mycken erfarenhet i praktiska ting.
Alla hennes anordningar måste ändras, enär de voro absolut
omöjliga att utföra, och de ändrades av Alexei Alexandrovitsjs
kammartjänare Kornei, som, utan att någon blev riktigt medveten därom,
nu ledde hela det kareninska hushållet och under toaletten lugnt och
försiktigt omtalade allt erforderligt för husbonden. Men det
oaktat var även grevinnan Lydia Ivanovnas hjälp av största gagn —
det tillkom henne att givna den sorgsne ett slags moraliskt stöd,
såväl därigenom att hon hade låtit honom se, hur högt han var
älskad och uppskattad av henne, som i all synnerhet därigenom att
hon (och det beredde henne en särskild tröst att tro det) redan
nästan omvänt honom till kristendomen, d. v. s., från en loj, ljum
troende förvandlat honom till en varm, ivrig anhängare av den
kristendom, som på senaste tiden blivit mycket utbredd i
Petersburg. Det blev icke vidare ansträngande för Alexei
Alexandrovitsj att låta övertyga sig om riktigheten av denna uppfattning.
Han såväl som grevinnan Lydia Ivanovna och andra människor
saknade fullständigt denna djupa inbillningskraft, denna själsliga
förmåga, som erfordras för att bringa de av fantasien framkallade
föreställningarna i överensstämmelse med verkligheten. Han såg
ingenting omöjligt och motsägande i den föreställningen, att den
för de icke-troende existerande döden icke existerade för honom
och att, eftersom han enligt sitt eget omdöme besatt den
fullständigaste tro, icke längre hade några synder kvar i sin själ, utan
redan här på jorden skulle bli delaktig av fullkomlig frälsning.
Sextonde kapitlet.
Grevinnan Lydia Ivanovna hade som mycket ung, svärmisk
flicka blivit gift med en rik, förnäm, godmodig, utsvävande vivör.
Redan under andra månaden av äktenskapet försummade han henne
och besvarade hennes entusiastiska kärleksbedyranden endast med
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
