Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hån och till och med fientlighet, något ^som de människor, som
kände till grevens goda hjärta och icke sågo några brister hos den
svärmiska Lydia, icke kunde förklara för sig. Sedermera levde de,
även om de icke skaffat sig skilsmässa, dock skilda från
varandra, och när mannen sammanträffade med sin hustru, så
bemötte han henne oföränderligen med detta giftiga hån, vars orsak var
obegriplig för alla.
Grevinnan Lydia Ivanovna hade redan för länge sedan upphört
att vara förälskad i sin man, men sedan den tiden hade det icke
givits ett ögonblick, då hon icke hade varit förälskad i någon.
Mången gång var hon samtidigt förälskad i flera människor, såväl
i män som i kvinnor; hon förälskade sig i nästan alla de människor,
som utmärkte sig på något sätt. Hon förälskade sig i alla nya
prinsar och prinsessor, som genom giftermål blevo besläktade med
den kejserliga familjen; hon förälskade sig i en metropolit, i en
vanlig präst; hon förälskade sig i en tidningsman, i tre panslavister,
i Komisarov, i en minister, i en läkare, i en engelsk missionär och
i Karenin. Alla dessa ömma känslor, som uppträdde än starkare,
än svagare, hindrade henne icke att underhålla de mest utsträckta
och komplicerade förhållanden till hovet och de förnämsta
sällskapskretsarna. Men sedan hon efter den olycka, som träffat
Karenin, tagit denne under sitt alldeles särskilda beskydd, arbetade
livet ur sig i hans hushåll och drog försorg om hans personliga
välbefinnande, sedan dess kände hon, att alla hennes föregående
kärlekskänslor icke hade varit sanna och äkta, men att hon nu
verkligen var förälskad enbart i Karenin. Den känsla, som hon nu
erfor för honom, föreföll henne starkare än alla föregående. När
hon prövade denna känsla och jämförde den med de föregående,
insåg hon tydligt, att hon icke skulle ha förälskat sig i Komisarov,
om han icke hade räddat tsarens liv, och icke heller i
Ristitsch-Kudschizki, om han icke hade verkat så ivrigt för panslavismen,
men att hon älskade Karenin för hans egen skull med anledning
av hans upphöjda, oförstådda själ och med anledning av den för
henne så angenäma höga klangen av hans röst med de utdragna
tonfallen och med anledning av hans trötta blick och med anledning
av hans karaktär och hans mjuka, vita händer med de
framträdande ådrorna. Hon icke blott gladde sig åt varje
sammanträffande med honom, utan hon sökte även i hans ansikte efter spår av det
intryck, som hon gjort på honom. Hon önskade behaga honom icke
blott genom sitt tal, utan även genom hela sin personlighet. För
hans skull ägnade hon mera tid åt sin toalett än förr. Hon
ertap-pade sig med drömmerier över vad som väl skulle kunnat ske, om
hon icke vore gift och även han vore fri. Hon rodnade, så fort
han trädde in i rummet; hon kunde icke återhålla ett leende av
förtjusning när han sade henne något angenämt.
Redan sedan flera dagar befann grevinnan Lydia Ivanovna sig
i ett mycket upprört tillstånd; hon hade fått veta, att Anna och
Vronski befunno sig i Petersburg. Hon måste bevara Alexei
Alex-androvitsj från ett sammanträffande med Anna, hon måste till
och med bevara honom från den smärtsamma kännedomen om att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
