Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Sjunde kapitlet - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”1 arbetsrummet.”
Sedan Stepan Arkadjevitsj och Ljevin gått igenom en liten
matsal med boaserade väggar, kommo de in i det halvmörka
arbetsrummet, som endast upplystes av en lampa med stor, mörk skärm.
En andra lampa med en strålbrytare belyste ett porträtt i
kroppsstorlek av en kvinna, som ofrivilligt ådrog sig Ljevins
uppmärksamhet Det var det porträtt av Anna, som Michailov hade
målat i Italien. Medan Stepan Arkadjevitsj gick omkring en med
slingerväxter övervuxen gallervägg, varvid en hittills förnimbar
mansröst förstummades, betraktade Ljevin porträttet, som i den klara
belysningen tycktes träda ut ur ramen, och kunde icke slita sig lös
från det. Han glömde till och med var han var, hörde icke vad
som sades, och vände icke blicken från den underbara tavlan.
Detta var ej någon målning, utan en levande, hänförande kvinna
med svart, lockigt hår, bara skuldror och armar och ett
begrundande, halvt leende på de av ett lätt fjun beskuggade läpparna, en
kvinna, vars ögon betraktade honom segervisst och ömt och
gjorde honom upprörd. Endast därför att hon var vackrare, än vad
en levande kvinna kan vara, kunde man se, att hon icke var levande.
”Jag är mycket glad”, hörde han plötsligt bredvid sig en röst,
som uppenbarligen var riktad till honom, rösten av just den
kvinna, vars porträtt han betraktade och beundrade. Anna hade
kommit fram bakom gallret med slingerväxterna, och i det halvmörka
arbetsrummet såg Ljevin originalet till porträttet i en mörk, blå
klänning, icke med samma hållning men med samma ansiktsuttryck
som på porträttet, med samma fulländade skönhet som
konstnären fångat och fäst så lyckligt på duken. Hon var mindre
strålande i verkligheten än på porträttet, men i stället besatt den
levande ett särskilt nytt behag, som porträttet icke hade att uppvisa.
Åttonde kapitlet.
Hon trädde honom till mötes, utan att dölja sin glädje över hans
besök. ’Och i det lugn, varmed hon räckte honom sin lilla,
energiska hand, gjorde honom bekant med Vorkujev, pekade på den
vackra, rödblonda flicka, som satt med sitt arbete i samma rum,
och kallade henne sin fosterdotter, igenkände Ljevin världsdamens
honom så välbekanta umgängesmanér, som gjorde ett så
angenämt intryck på honom.
”Det gläder mig mycket, mycket”, sade hon ännu en gång, och
på hennes läppar föreföllo dessa ord Ljevin särskilt betydelsefulla,
utan att han kunde förklara varför. ”Jag har redan länge hört
talas om er och tycker så mycket om er, såväl med anledning av ert
vänskapsförhållande till Stiva som även med anledning av er fru.
Jag var bekant med henne endast en kort tid, men hon
efterlämnade hos mig minnet av en älsklig blomma. Och nu är hon snart
mor!”
”Ivan Petrovitsj och jag ha slagit oss ned i Alexeis arbetsrum”,
sade hon till svar på Stepan Arkadjevitsjs fråga, om han fick röka,
”just för att röka.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
