Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjugufjärde kapitlet - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emottagit. Hon vände sig om och gick långsamt fram mot dörren.
Ännu kunde han ropa henne tillbaka. Men hon var redan framme
vid dörren och han teg alltjämt.
”Ja, vad var det jag skulle säga?” frågade han i det ögonblick,
då hon redan gick ut genom dörren. ”Det är ju bestämt, att vi
resa i morgon, icke sant?”
”Ni reser kanske, men icke jag”, svarade hon, i det hon vände
sig om mot honom.
”Anna, så här kunna vi icke fortsätta . . .”
”Ni reser kanske, men icke jag”, sade hon ännu en gång.
”Det här blir outhärdligt!”
”Ni ... Ni skall komma att ångra det”, sade hon och lämnade
rummet.
Förskräckt över det uttryck av förtvivlan, varmed hon uttalat
dessa ord, sprang han upp och ville skynda efter henne. Men så
kom han på andra tankar och satte sig åter med fast
sammanpressade tänder och rynkad panna. Denna, enligt hans åsikt,
opassande hotelse om något ovisst gjorde honom ursinnig. ”Jag har
försökt allt möjligt”, tänkte han. ”Det återstår endast en utväg,
nämligen att jag icke bekymrar mig därom.” Sedan gjorde han sig
färdig för att åkta ut i staden och avlägga ännu ett besök hos sin mor,
vars underskrift han behövde på kreditiven.
Hon hörde hans steg i arbetsrummet och i matsalen. Han
stannade vid dörren till salongen. Men han kom icke tillbaka, utan gav
endast tillsägelse om att hingsten under hans frånvaro skulle föras
till Voitov. Så hörde hon, hur vagnen körde fram, hur porten
öppnades och han gick ut. Men han kom åter in i vestibulen, och
någon sprang upp för trappan. Det var kammartjänaren, som
hämtade handskarna, som han glömt. Hon gick åter fram till
fönstret och såg, hur han tog emot handskarna, lade sin hand på
kuskens rygg och sade något till honom. Sedan satte han sig,
utan att kasta en blick upp mot fönstret, i sin vanliga ställning
med det ena benet över det andra och försvann om närmaste
gathörn,
Tjugufemte kapitlet.
”Han har åkt bort! Allt är slut!” sade Anna sig, där hon stod
vid fönstret, och till följd av en egendomlig idéassociation flöto vid
denna plötsliga smärta ihop minnet av mörkret sedan ljuset släckts,
och tanken på den fruktansvärda drömmen, och hennes hjärta
uppfylldes av förfäran.
”Nej, det kan icke förbli så här!” skrek hon till, gick hastigt
genom rummet och ringde häftigt. Hon kände nu en sådan ängslan för
att vara ensam, att hon utan att invänta betjäntens ankomst, gick
honom till mötes.
”Tag reda på vart greven farit”, sade hon. Betjänten svarade,
att herr greven åkt ut till stallarna.
”Herr greven befallde mig att anmäla, att vagnen genast kommer
tillbaka, för den händelse att nådig frun behagar åka ut.”
”Gott! Vänta! Jag skall genast skriva några rader. Skicka Mi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
