Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
chail med dem till stallarna. Så fort som möjligt!” Hon slog
sig ned och skrev: ”Jag bär skulden till allt. Kom hem. Vi
måste tala ut riktigt med varandra. För Guds skull kom! Jag
är rädd!” Hon stoppade biljetten i ett kuvert, slöt till det och
lämna det till betjänten.
Hon kände fruktan för att vara ensam, och så fort betjänten
lämnat rummet, gick hon in i barnkammaren.
”Vad är detta? Det är ju en förväxling. Det är inte han! Var
äro hans blåa ögon, hans vackra, blyga leende?” var hennes
första tanke, då hon i stället för Sergei, som hon i sin förvirring
väntat att få se i barnkammaren, såg framför sig sin rödkindade lilla
dotter med det svarta, lockiga håret. Lillan satt vid ett bord och
knackade på det med en glaspropp och såg på henne med sina svarta ögon.
Anna svarade på engelskans fråga, att hon mådde bra och följande
dag skulle flytta ut på landet, och sedan satte hon sig hos lillan
och knackade omkring henne med proppen.
Hon såg på klockan. Det hade förflutit tolv minuter. ”Nu har
han erhållit min biljett och kommer tillbaka. Nu kan det icke
dröja länge ... tio minuter. Men tänk, om han icke kommer!
Nej, det är icke möjligt! Han får icke se mig med förgråtna ögon.
Jag skall gå och badda dem. Ja, ja, men har jag redan kammat
mig?” frågade hon sig, men kunde icke erinra sig det. Hon kände
på sitt huvud. ”Ja, jag är kammad. Men jag kan omöjligt dra
mig till minnes, när jag gjort det.” Hon litade icke på sin hand, utan
gick fram till trymån för att se efter, om hon verkligen var
kammad. Hon var kammad men hade intet minne av när hon gjort
det. ”Vem är det där?” tänkte hon, när hon i spegeln såg ett
blossande ansikte med glänsande ögon, som förskräckt sågo på henne.
”Ack, det är ju jag!” sade hon. Hon speglade sig helt och hållet,
kände plötsligt hans kyssar och ryckte till. Så förde hon handen till
läpparna och kysste den.
”Vad är det? Jag blir vansinnig”, tänkte hon och gick in i
sängkammaren, där Annuschka höll på att städa.
”Annuschka”, sade hon, i det hon stannade och såg på henne.
”Ni skulle ju åka till Darja Alexandrovna”, sade Annuschka,
som tycktes förstå, vad som försiggick i matmoderns själ.
”Till Darja Alexandrovna? Ja, jag skall åka dit.”
”Femton minuter dit, femton minuter tillbaka. Han är redan på
hemvägen, är genast hemma igen.” Hon gick fram till fönstret och
tittade ut på gatan.
Helt plötsligt såg hon Vronskis kalesch stanna utanför porten. Men
ingen kom upp för trappan, och nere från porten hörde hon
röster. Det var budet, som hon skickat och som nu kom tillbaka i
kaleschen. Hon gick ned till mannen.
”Jag träffade icke herr greven. Herr greven hade också åkt till
Nischegorodstat ionen.”
”Vad är det där?” frågade hon den muntre, rödkindade Michail,
som lämnade tillbaka hennes brev. ”Ja visst, han har ju icke fått
det”, tillade hon. ”Äk med det där brevet till grevinnan
Vron-skajas egendom. Och kom genast hem igen med svaret.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
