Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Vågbrytaren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Vincent Vågbrytaren var icke vid lynne att se
saken så enkelt. Han lutade sig osedd mot stammen
ak en björk, och ett par heta, tysta, för evigt okända
tårar tillrade ned utför björkens hvita näfver. Det var
endast en minut eller två; men när han åter såg upp
och skyndade att aftorka de förrädiska spåren af ett
smältande hjärta, tyckte han sig med ens ha blifvit tio
år äldre.
Han gick nu kram till sällskapet och visade sig
lugn, nästan glad. Man hörde till och med hans vanliga
skämt; men i änkleken lät han icke förmå sig att deltaga.
Severin Björck blef bedragen, Amelie blef bedragen.
Endast en, som mera kände lifvet, genomskådade det
främmande väsen, som Vincent ej alltid lyckades dölja
fullkomligt, och det var den moderliga vännen, som
bevakade honom med spanande öga.
Sällskapet drack nu te i det gröna. Severin Björck
begagnade tillfället och hviskade till sin vän:
— Hvad hörs?
— Allt bra. Det är som du sagt.
— Och ingen misstanke har fallit på dig?
— Var lugn.
— Vincent... låt oss vara glada i kväll!
Sörj ej den gryende
dagen förut,
njut af den flyende
hvarje minut.
Rosornas doft,
drufvornas ånga
skynda att fånga ...
Men tyst för sig själf tilläde Severin sista raden af
Franzéns älskliga visa:
Yngling, de vissna l Du själf är ett stoft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
