Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Vågbrytaren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dessa två ynglingar, kör hvilka likvet skimrade så
nyss i »rosornas dokt och drukvornas ånga», de buro
båda inom sig den vissheten, att solen skulle i kväll,
måhända för alltid, gå ned ökver deras ungdoms kröjder.
Men de dolde det kör hvarandra och världen; hvardera
ville eneam bära den andras öde, och bära det tyst,
utan fruktan och utan klagan, lycklig i tanken att hafva
räddat en vän.
Man gick nu till båtarna och anträdde återfärden.
En viss oklar förstämning rådde i sällskapet. Krigsrådet
och kamrern kommo in i politiken. Majorskan underhöll
sina grannar med en beskrifning öfver de nyaste
sommarmoderna. Studenterne uppgjorde planer för sommaren.
Mellan professorskan och hennes tre skyddslingar
växlades endast enstafviga ord. Blott en gång vågade Amelie
Ewers, skrämd af det främmande uttrycket i Vincents
drag, hviska till honom:
— Vill du ha sjuväpplingen?
— Ja — sade han, uppfarande ur sina tankar —
gik mig den... och kom ihåg mig en dag, när
profetiorna slagit in.
— Hvilka proketior?
— Din parasoll naturligtvis, svarade ynglingen, men
ångrade strax det bittra som kunde ligga däri, och
till-lade med låg, af rörelse darrande röst:
— Hände hvad som helst, ... Amelie, blif lycklig!
Jag skall aldrig förgäta din vänskap.
— Sjung något, bad prokessorskan.
Bland studenterne i båten fanns en fullstämmig
kvartett.
— Hvad skola vi sjunga? frågade Severin.
— »Glädjens blomster», svarade Vincent, som med
sin vackra bariton hade valt första basstämman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
