- Project Runeberg -  Sägner i dimman /
148

(1902) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Toholampi. (Folksägen)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från den dagen var Luutnantti icke mer vid sitt
förra förstånd. Han hade sökt så länge och fortfor att
söka. I början kom han tidtals till nybygget; sedan
bodde han där. Hvar morgon gick han vid godt mod
till Toholampi och menade att i dag skulle han finna
henne. Hvar afton kom han sorgmodig tillbaka och hade
ingenting funnit. Om vintern högg han en vak i isen,
om sommaren satt han där i en båt. Mest metade han,
men icke som andra; han hade intet bete på kroken och
fick aldrig en fisk. Däröfver blef han icke otålig eller
ledsen; han endast bytte om krokar. I början metade
han med en krok af mässing; sedan lät han göra sig en
af silfver och till sist en af guld. Man hörde honom
säga, när han gick ut med guldkroken:

— I dag skall jag fånga henne, nu kan hon icke
längre stå mig emot.

En dag sågo nybyggarne huru han drog något tungt
vid metrefven. Hans guldkrok hade fastnat i någon
trädstam af de många som ligga där under vattnet, och när
han drog, följde stammen tungt efter. Då ropade han
till nybyggarne: nu har jag henne! — och drog och
drog, men refven brast, och det okända tunga, som följde
med kroken, sjönk tillbaka i djupet. Med refven och
hans förhoppning brast Luutnanttis hjärta. Om aftonen
fanns han död i båten.

Härmed slutade sägnen om Toholampi. Där fanns
intet namn nämndt, men jag hade nu funnit nyckeln till
namnet Ulrika i nybyggets ruiner. Folksägnen bekymrar
sig föga om namn; den bevarar i minnet en person eller
en händelse, vidhåller ett utmärkande drag och antingen
förbigår eller utsmyckar efter sitt lynne det oväsentliga
som hör dit. Påtagligen är den historiska kärnan i denna
sägen ett folkets plågoris, en förhatlig uppbördsman, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:05:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topskr22/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free