Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Årstiderna. (Naturskildring) - C. Hösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. Hösten.
Fröken Hemming. Jag kan icke beundra ljuset
därför att det i månader är odödligt och sedan förgås.
Min känsla svär däremot: jag är mörhrädd, jag trifs
icke i en svart natt. Älska vi icke stjärnorna, älska vi
icke den hvita snön därför att de protestera mot
höstnatten? O, dessa stjärnlösa, snölösa nätter i Oktober!
Hvad äro vi då annat, än klafbundna vid en spilta af
stoft, icke nog fjättrade vid det ändliga för att ej sträcka
våra armar mot evigheten, men icke heller nog eviga
för att ej frysa i tiden!
Jag kan ej förlåta poeterne, att de gjort månen
löjlig. Betrakta honom en vacker augustikväll! Mörkret
kommer så mildt, icke hemskt och förfärande som i
södern, där den obevekliga natten med ens faller på.
Hos oss blickar dagen ännu länge efter sig, sedan hans
strålande öga sjunkit under synkretsens rand, och när
han fridfull somnar, glädes vandraren att se den första
stjärnan på himmelens hvalf. Då stiger den gula
augustimånen upp öfver skogen, glimmar genom löfven och ser
på oss som ett älskande öga i nattens tystnad. Sörj
icke, säger han till oss; mörkret är intet annat än ljusets
ram, af Skaparen anlagd med beundransvärd konst att
förhöja dess skönhet. Där finns intet pjunk i naturen
en sådan augustikväll, när midsommarljuset tillycker
sina ögon och hösten upprullar till natten sin glänsande
stjärneduk. Där är friskhet och frimodighet, men också
en förunderlig ömhet, så att man tycker sig skåda en
bortresande moders blick, när hon säger farväl åt sina
barn. Nu går jag, säger sommaren; men han går icke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
