Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första Läsningen. Landet - 24. Jordras i Uskela - 25. Kuustö ruiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre jordras inträffat. Trakten är bördig och väl odlad,
och då inga människoliv gått förlorade, har man snart åter
glömt den förlust av egendom, som jordrasen
åstadkommit. Mycket mera skadar det vatten, som genomdränker
jorden och sålunda alstrar dimmor och frost.
25. Kustö ruiner.
(Egentliga Finland.)
Det landskap, som först kallades Finland, är i sitt inre
en fruktbar slättbygd med små älvar och vidsträckta
skördefält. Närmare kusten framträda bergen likasom för att
utmana havet, men havet har bitit sig in i många smala
vikar och skapat många öar. Här brännes kalken, här
tri-ves eken, här mogna ädla frukter, här är by vid by, många
kyrkor och gamla herrgårdar. Här, kring det åldriga Åbo,
ha landets historia och äldsta odling börjat, och här möta
förgångna tiders minnen, var man än går. Ett av dessa
minnen är Kustö slott.
Namnet kommer av kuusisto, granskog. På en holme
vid kusten av Pikis socken, 1 y2 mil från Åbo, byggde
Finlands katolska biskopar ett befäst slott för att där hava
en säker tillflykt i oroliga tider. Det var en ståtlig borg i
tre våningar med torn och ringmur, för det mesta av
gråsten. Biskoparna höllo här sitt praktfulla hov liksom
världsliga furstar och förvarade sina skatter i valven. Men
dessa tider hade en ände, elden härjade, fiender plundrade;
slutligen lät Gustav Vasa nedriva slottet, för att han icke
tyckte om biskoparnas makt. Grannarna bortförde en
del av dess stenar till sina byggnader, Pikis kyrka säges
vara uppförd av slottets lämningar. Och så återstod av
det fordom mäktiga Kustö endast några ruiner av valv
och murar, där rönnarna växte i gruset och utvidgade
med sina rötter stenarnas fogningar, intill dess resterna
av den gamla borgen befriades från de täckande
sandmassorna.
Tiden förtär de fasta murarna, men runtomkring
blomstrar ännu Guds fria natur lika skön som i Kustös bästa
dagar. Havsvattnet har dragit sig något tillbaka, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
