Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje Läsningen. Hednagudar och hjältesagor - 107. Väinämöinens sång - 108. Striden om ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blommor kysste warandra. Alla skogens djur, alla luftens
fåglar, alla hawets fiskar, ja, maskarna i mullen närmade sig
för att lyssna till dessa sköna toner. Själwa björnen lunkade
öwer sandmon och klew i ett träd för att bättre höra; själwa
örnen lämnade sina ungar i boet, och tusen små fåglar satte
sig kwittrande på sångarens skuldror. Tapio med allt sitt
husfolk gick till berget att lyssna. Mielikki klädde sig i blå
strumpor och röda skoband. Luftens undersköna tärnor satte
sig på guldmolnets rand. Solens och månens döttrar
tappade aw beundran sina gyllene wäwspolar. Hawskonungen
med sitt skägg aw wass dök upp mellan näckrosbladen.
Wellamo stödde sig mot klippan. Sotkottaret, swanarnas
systrar, borstade sitt långa här och tappade aw undran
sin borste i sjön.
Lika underbart trängde kanteles spel in i människors
hjärtan. När det ljöd i stugan, darrade taket; golwet
swiktade, ugnens stenar rörde sig, fönstren klingade. Icke fanns
en så tapper hjälte, icke man eller kwinna, ung eller gammal,
som icke grät aw glädje wid kanteles wälljud. Män blottade
sitt huwud, ynglingar böjde sitt knä till marken, bygdens
tärnor stodo med tårfyllda ögon, små flickor glömde sin
glada lek. Aldrig, så länge månen bestrålat jorden, hade
någon dödlig förnummit så sköna toner. Från
Wäinämöinens egna ögon strömmade strida tårar ned genom sex
gyllene gördlar och förswunno i hawet. Korpen wille
uppsamla dem, men knipan hann före honom. Hon upptog
dessa dyrbara tårar, och se, de woro nu förwandlade till
skinande pärlor, wärda att smycka en konungs krona.
Sångens wise Wäinämöinen
sjöng på insjöns strand en kwäll.
Lyssnande, förtjust och säll
strålade aw fröjd naturen,
och på windens wingar buren
klang en ton i dal och fjäll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
