Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje Läsningen. Hednagudar och hjältesagor - 108. Striden om ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Månen satt i molnets stuga
och förnam den klara ton;
länge lät han ej sig truga,
sänkte sig till gröna mon,
satte sig på björkens gren
med sitt ljuwligaste sken.
Solen i sitt silwerslott
icke än till wila gått,
hörde nu en ton i winden,
rodnade som eld på kinden
och fördröjde kwällens lopp;
steg ur aftonrodnans sängar
för att glad i furans topp
lyss på Wäinämöinens strängar.
Nordens nattliga wärdinna,
Louhi, mörkrets moder, såg
solen lysa, ljuw i håg,
och aw glädje månen brinna;
grep i furan solens rand,
grep i björken månens skiwa,
förde dem till nordens land
att för ewigt där förbliwa;
stängde dem med trolldomsmakt
djupt i kopparbergets schakt
och swor dyr en ed att binda
ljusets makter, fångna, blinda,
till den tid hon förelagt.
Wart så mörker. Samma stund
föll en natt så swart som grawen
öwer stranden, öwer hawen
och betäckte jordens rund.
Blott från Kalewalas härdar
lyste glatt en flamma än
öwer Finlands wida fjärdar.
Sist tog Louhi äwen den.
Det wart natt i Finlands höst,
natt i Ukkos stjärnewärldar,
natt i människornas bröst.
Själwa tidens bråda flod,
utan mätare aw stunden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
