Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH FEMINA
Den tunga stunden.
af den nyligen aflidna belgiska skalden
Emile Verhaeren.
Öfverallt i när och fjärran
för de heliga, de döda,
för igår och för imorgon,
öfverallt på alla vägar
och af ekot återskallat,
ringa klockor.
Tung är stunden; fälten gå mot döden.
Dimmor, höljen dem med edra tunga skynken;
klockor, söfven dem med edra dofva röster
till den stora tystnaden vid årets slut.
I millioner droppar faller vattnet
i ett dolskt och outtröttligt sorl från bladen,
genomtränger skogarna och trötta träden;
vägens gropar fylls af gyttja, tjock och gul.
083
Öfver hjorden, som vid bäcken betar,
reser sig i silhuett en herdes skepnad.
Holfullt lyser yxan i den täta skogen,
veden hugges under stönanden och rop.
Se, där blänka korpens svarta vingar.
Sväfven, dimmor; fallen grenar; ringen klockor;
vintern kommer till de öfvergifna fälten,
drager öfver gärden, gränser, hank och stör.
Gamla vintern svinner, Nordens vinter,
som är känd av Flanderns folk, dess hem och
bygder,
när i dagar öfver döda fälten faller
ständigt, ständigt snö som aska, fin och grå.
De två kungabarnen.
Det var engång två kungabarn,
dem skiljde de djupa vattnen;
och blott en enda bro af trä
fanns fjärran vid världens ända.
De höllo hvarandra kär. — Hvarför?
Emedan så djupt var vattnet,
och kanske därför att bron af trä
var långt, långt, vid världens ända.
Öfversatt af
L. Woldstedt-Buch.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
