Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Kunna se honom? eftersade Fingal, som om
han ej förstått frågan.
— Ja, hur ska ni kunna lida honom?
Nu förstod Fingal.
— Han är ju min son, han med.
Nils teg, ocli efter en stund hände det, att den
iåordige började tala av sig själv.
— Pojken levde alltid för att vinna andra,
omvända dem. Särskilt sin bror. Honom hungrade
ban efter. Tänker han är bara glad att få dö så
här. Vinner kanske sin bror nu. År en
vildhjärna, bror hans, men har hjärta. Ska nog inte
kunna stå emot längre nu.
Nils teg, alltför gripen för att kunna säga
något. Han tänkte på den yngling han aldrig sett.
Fingals "bäste" son, som alltid levt för att vinna
tjndra ocli som nu bara skulle vara glad att få dö
som lian levt, dö lor andras våld, vinnande sina
våldsverkare genom sin död. Ett sådant liv var
ej utan mening som hans eget själviska och
planlösa liv. Mot sin vilja måste Nils tänka den
tanken ut och stanna för den. Från den okände
ynglingen utgick ett ljus, en uppfordran att ge livet
en högre riktning.
— Här skall jag av, sade Fingal.
De hade ej ännu hunnit den egentliga bygden,
men röda stugor började titta fram här och var,
och den frusna huvudälvens vita band slingrade
sig ej långt ifrån.
— Ligger stugan nära? frågade Nils och höll
in Atlas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
