Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
— Där.
Fingal pekade mot en stuga pa krönet av en
backe. Det lyste ur fönstren, fast dagern ej ännu
slocknat.
— Får jag gå med! frågade Nils.
Fingal nickade, och Nils följde honom,
lämnande Atlas och Hallå kvar på vägen.
Inkommen i stugan stannade Nils strax
innanför dörren, avtagande sin mössa med en känsla
av andakt.
Ynglingen därborta i bädden var ej död; det
flyende livet höll honom i ett plågsamt grepp.
Han försökte le mot fadern och sade något med
ansträngd röst, men lians blick drogs strax åter
till ett hörn av rummet, där en hopsjunken
gestalt satt. Nils kom att tänka på den förlorade
sonen. Var var fadersfamnen?
Den döende fick andnöd. Man ville lyfta upp
honom, men han hejdade de hjälpande armarna.
— Erik! flämtade han.
Då rätade den hopsjunkna gestalten på sig och
ott. par förtvivlade ögon blickade vilt upp.
— Erik, kom! Lyft upp mig! flämtade den
döende.
Man säg på Erik och gav plats åt honom vid
bädden.
Hans vilda blick tycktes fråga: kan då ingen
arman? Måste just jag?
Men han reste sig och kom fram till bädden och
lyfte upp den döende i sina armar och höll honom
i sittande ställning. Det blev lättare för denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
