Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
lion livligt. Jag kommer ju också själv att bli ännu
säkrare på det sättet.
— Som om du behövde det! Du som kan jämt!
Om du visste vad jag avundats dig det!
— Nu ska du inte behöva göra det mer, för
hädanefter ska du också kunna, förklarade Ester
muntert och tryckte Annas arm, som icke längre
hängde slak och ovälkomnande, utan nu till och
med besvarade tryckningen.
Esters metod visade sig vara utmärkt, och Anna
visade sig vara långt ifrån så dum som hon själv
och andra trott. Hon lärde sig efter Ester, var så
ivrig att lära. Och hur hänförande kändes det ej,
då lion började kunna på läsningen! Hon fick se
ogillandet i lärarens ögon förbytas i gillande. Inte
var hon så säker som Ester och inte kunde hon
alltid svara, men hon behövde ej mer stå med
skammen, hon var ej längre bland de sämsta, snart
nog kom hon att höra till dem pastorn ansåg sig
ha glädje av.
Läsningen, som hittills varit en pina för Anna,
blev nu ett intresse, ja, en glädje. I stället för att
se fram mot läsdagarna med något liknande
ångest, längtade hon nu efter dem. Att slippa ifrån
det vardagsgråa släpet hemma för några timmar,
att få gå arm i arm med Ester och lära läxorna,
att sedan kunna dem och se sig stiga i pastorns
aktning, att ha sinnesro att höra på vad ban sade,
det var värt att leva för.
Till allt detta kom ännu något mera. Och det var
vänskapen med Ester, i synnerhet det som utgjor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
