Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
de fullvuxna djuren, utan gingo hemma kring
stugknuten och betade det korta, mustiga gräset
på gårdsvallen. De sovo i ladugården om nätterna,
men när de släpptes ut om morgnarna och grisen
inte fick följa med, var det dubbelt ensamt och
dystert för honom. Ute kunde solen stråla från den
klaraste himmel, men till honom i hans kätte
under trappan till löftet nådde aldrig en stråle, ögon
liade lian som andra djur, men de måste vänja sig
att se i skumrasket, ty något annat blev det ej för
honom.
En morgon hade han lyckats på något sätt
trassla sig ur sin kätte, och när ladugårdsdörren
öppnades för lammen och hönsen, trängde sig lilla
nasse med, ivrig att komma ut, han som de andra.
Men lian blev inmotad och instängd i sin kätte
igen, han ensam.
Fast grisens lott alltjämt var mest lik ett
martyrium, skrek lian dock ej mer. Han hade glömt
mor och syskon och vant sig vid sina nya
förhållanden. Utan förmåga att själv lätta hur mycket
han måste umbära njöt ban av det lilla minimum
av livsglädje, som bestods honom. Mat fick ban
och en halmtapp att sova på. Denna var så pass
stor, att lian kunde krypa in i den helt och hållet,
så att mor inte såg honom, när hon kom med
maten. Men lian hörde henne alltid och kom rusande
till sin ho för att börja sluka maten redan innan
den hunnit ur ämbaret. Att äta var ju hans största
och så gott som enda fröjd.
Golvet i hans kätte var ej träbelagt som i den
11 — Vårdrömmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
