Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
■— Jag vaktar ingången till himmelriket,
svarade barnet.
— Det var bra, släpp då in mig, sade Snille.
Barnet såg allvarligt på honom.
— Jag kan icke. Du är för hög, herre.
— För hög! Just därför att jag är liög passar
jag väl för himmelriket, sade Snille överlägset.
Barnet skakade på huvudet och gav Snille en
medlidsam blick.
— För att nå himmelriket måste du först gå
genom min boning, och där är lågt i tak.
— Öppna porten! befallde Snille.
— Tag av din krona först och böj ditt huvud
djupt, sade barnet milt.
— Min krona! utbrast Snille, den lämnar jag ej
utanför, och mitt huvud har jag aldrig böjt för
någon och vill aldrig göra det heller.
— Då når du aldrig himmelriket, sade barnet och
såg på Snille med en blick så full av allvar och
medömkan, att denne för första gången i sitt liv
kände sig liten.
Men han jagade bort denna känsla såsom sig
ovärdig.
Han såg på det älskliga barnet och tänkte att
det rike borde vara lätt erövrat, som blott hade en
sådan väktare.
— Jag skall smickra barnet och på så sätt vinna
det, tänkte Snille, och började besjunga dess
skönhet och älsklighet och den underbara makten i dess
blick.
— Det var en vacker sång, sade barnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
