Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
— Det var dig jag besjöng, upplyste Snille.
— Mig! Nej, det var icke rnig, sade barnet med
övertygelse. Det kunde ej alls känna igen sig själv
i den vackra bilden.
— Enfald! tänkte Snille nådigt. Nå väl, så vill
jag imponera på enfalden.
Ocli ban började tala vishet, den vishet, med
vilken han tjusat världen. I det klangfullaste språk
uttalade han den.
Ödmjukhet satt försjunken i lyssnande. Detta
inspirerade Snille till att tala snillrikare än
någonsin. Men när han tystnat satt barnet fortfarande
och lyddes.
— Vad säger du 0111 mitt tal! frågade Snille och
rörde vid barnet för att tilldraga sig dess
uppmärksamhet.
— Har du talat!
— Hörde du mig ej? Du lyssnade ju!
— Icke till dig; Gud talade ett ord i himmelriket,
det var till det jag lyssnade, svarade barnet.
— Vad kunde det vara i det ordet, eftersom du
för dess skull ej hörde mig, människans högsta
Snille?
— I det var livet, svarade barnet.
Snille ryckte på axlarna.
— Jag får väl imponera pä barnet med sådant,
som sticker i ögonen, det bruka barn förstå, tänkte
han och sammankallade allt lysande i den värld
han behärskade, och han bjöd alla hylla sig inför
Ödmjukhet.
Barnet såg på en stund men tydligen utan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
