- Project Runeberg -  Vår inre värld /
156

(1922) [MARC] Author: Caroline Lewenhaupt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

156

litet, som man inte kan komma ifrån. Det är inte
möjligt att ignorera det: det finnes där som en väldig
makt, till hvilken människan från början måste inta
kampställning. Hvad det onda är har väl ännu
ingen lyckats att tillfredsställande förklara, om
personligt, om opersonligt, om positivt eller om blott
negativt — hur mycken tankekraft, som än slösats på
att lösa problemet. Men att det alltjämt står som en
gåta, bör inte hindra någon i hans lifskamp. Det
är en fråga, som har uteslutande teoretisk betydelse

— praktiskt är det klart att det onda är där, som en
mot vårt innersta väsen grundfientlig makt, som vi
måste slåss emot.

Fientlig mot vårt innersta väsen. Våga vi
verkligen tro det? Det kan finnas stunder i vårt lif, och
de kunna komma ofta nog emellanåt och vara länge,
då vi fått så säker syn på »mänskodjuret» inom oss
att vi liksom inte längre kunna förnimma något
annat än det. Vi stirra oss blinda på dess dolska
tröghet och dess frusna själfviskhet, och slagna af
s j älf förakt kunna vi inte göra något annat än
identifiera oss själfva med vidundret inom oss. Sådan
är jag alltså. Och då är det, som hela lifvet kan
té sig så fullständigt hopplöst. Det lönar sig inte.
Hur skall jag, som är så bottenlöst ond, någonsin
kunna bli god? God — det är allt för mycket sagdt

— håna vi oss själfva. Bara en vanlig, något så
när hygglig människa, det finge väl vara nog för
mig, men också det är omöjligt. S j älf f or åktets
gissel slår vår rygg med svidande slag, och vi töras
visst inte tro, att deti onda är en makt, som! är motsatt
oss själfva. Snarare äro vi själfva en del af det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:00:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varinre/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free