Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
onda. Är det inte också så det står i den gamla
bekännelsen: »Med synd född, jämväl sedan i alla mina
lifsdagar på mångfaldigt sätt...»
Jå visst, så kan det té sig. Och ändå, är det inte
hela tiden något som rör sig nere i de dolda djupen
af vårt hjärtas värld? Under den ofruktbara
stenmarken med sina dyhålor och sin flora af giftörter,
när mänskodjuret hvilar i sin sömniga rö, lefver en
fånge, som oaflåtligt IJmgtar efter förlossning. Det
är han, som snyftar i smärta efter förlossning. Det
ai han, som sätter gisslet i våra händer. Det är han,
som fröjdar sig öfver hvarje glimt af godhet och
skönhet vi möta. Han är vårt verkliga jag, det
gudaborna, det odödliga. Och hans frigörelse, hans
utträdande i det brokiga, stormiga mänjniskolifvet för
att taga del i det gudamänskligas kamp mot det
mänskligt djuriska, det är väl det som är meningen
i vårt lif.
Fången och mänskodjuret — låt oss använda en
annan bild, som är välbekant från barndomen: den
nya och den gamla människan. Hur är det det står:
»att den gamla människan inom oss må dagligen
förkväfvas och dödas och en ny människa åter
dagligen framkomma och uppstå, som i rättfärdighet och
helighet skall lefva för Gud evinnerligen».
För att kunna slåss med framgång måste man
kunna se sin fiende. Och om det också måste förbli
en gåta för oss hvad det onda egentligen är och
hvar det kommer ifrån, så kunna vi nog ändå i viss
mån bestämma dess väsen och på så sätt få dess
konturer klara för oss, så att vi veta hvad det är
vi skola anfalla. När de som lefvat sitt lif nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
