Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fångenskapen i Danmark och flykten till Lybeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarför biskop Erik med sitt hufvud gick i borgen. Den
godtrogne herr Sten var genast villig att efterkomma konungens
önskan. Men Gustaf Eriksson och den gamle Hemming Gad
afrådde på det högsta därifrån. De menade, att konungens
anbud ingalunda vore så uppriktigt som det såg ut; ville han
verkligen fred, kunde den genom fullmäktige lätt uppgöras.
Kristian torde väl vara sinnad att låta sina landsmäns hufvud
springa, allenast han finge i sitt våld den man, som med sina
förfäder i så lång tid varit honom till hinder. Sten Sture gaf
efter för denna varning och vägrade att komma. Kristian
afsände då en ny beskickning med anbud att själf komma till
Stockholm för att där underhandla. Men han begärde, att
Gustaf Eriksson jämte några af rådet i sådant fall skulle
skickas ut som gisslan till de danska skeppen. Detta anbud
mottogs af Sten Sture med samma godtrogenhet, och äfven Gustaf
ville däremot intet invända, om än hans tillit till den danske
konungens löften äfven denna gång ej torde varit
synnerligen stor.
Jämte Gustaf Eriksson utsågos fem andra förnämliga
svenska herrar, nämligen Hemming Gad, Lars och Göran
Siggeson Sparre, Olof Ryning och Birger Nilsson (Grip), att såsom
gisslomän afgå till de danska skeppen. Det aftalades, att de
vid Kungshamn skulle hafva sig till mötes de gisslomän, som
å konungens vägnar skulle lämnas. I förlitande härpå gåfvo
de sig ut i en liten farkost, en s. k. äsping, med en
besättning af endast 12 man. Då de hunnit ungefär halfvägs, mötte
dem ett danskt krigsskepp med 100 mans besättning under
befäl af Tyge Krabbe. Han tillkännagaf för dem konung
Kristians begäran, att de skulle medfölja till Elfsnabben, där
konungen med dem hade något synnerligt att afhandla. De
svenske herrarne invände, att de ej hade tillsägelse att draga
längre än till Kungshamn. Om konungen ej där kunde
förhandla med dem, vore de sinnade att vända om till
Stockholm. Krabbe föregaf, att konungen nu vore så bekymrad,
att han ej kunde vid Kungshamn något förhandla. »På min
himmelrikes lott» tillade han edligt, »är det ingen annan
mening, än att I frie och välbehållne skolen komma så af som
till.» De svenska herrarne tvekade emellertid, förklarande sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
