Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockskatten och klockupproret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gifvet, att Inge skulle åt dem mäkla en god förlikning. I
förlitande därpå höllo de sig stilla och voro vid godt mod.
I andra landskap sökte konungen under tiden genom
gunstbevis göra allmogen vänligt stämd. Han bjöd till sig
Upplandsbönder, en skock i sänder från hvarje lagsaga, höll
för dem gästabud och hade med dem mycken lust. Sedan
skickade han till Västmanland inbjudning, att tio man från
hvart härad skulle hos honom inställa sig. Befallningsmannen
Jon skrifvare, en fattig mjölnareson, hvilken genom konungens
gunst bekommit ett rikt gifte, tog sig då för en opåkallad
inblandning. Han höll med allmogen ett möte i Västerås’
klosterstuga och framställde där, huru de utskickade borde
lägga sina ord för konungen. »Till det första», sade han,
»mån I betacka konungen, att han vill spörja sina undersåtar
till råds och icke i allt gå efter sitt eget hufvud, som han
gjort hittills». Därnäst skulle de ogilla, att konungen ämnade
söka sitt giftermål i främmande land; mycket annat »fleperi»
lade han därtill, men bönderna voro för kloka att bruka de
ord, som han ville lägga dem i munnen. Endast Jon själf
hade däraf skada. Konungen fick nämligen snart veta hans
tilltag och lät föra honom fängslad till Stockholm. Där blef
Jon af den uppretade konungen »ömkeligen undfången, fick
heta en bläckbytta, en mjölnaretuter och flere sådana onamn,
blef ock tillspord, om han ville bortgifta konungen efter sitt
högtförståndiga svinehufvud». Sedan fick Jon sitta i ett
långvarigt fängelse, hvarur han först efter erläggandet af dryga
böter lösgafs.
Dalkarlarne längtade nu efter att med konungen träffa
en uppgörelse i godo. De skrefvo till honom i augusti ett
ödmjukt bref med begäran, att han ville »för Guds och deras
böns skull öfverse med det buller, som en del af dem af
oförstånd sig företagit». De lofvade att icke undandraga sig
riksskuldens betalning mer än andra rikets innebyggare samt
erbjödo 2,000 mark i lösen för sina klockor. Konungen svarade
därpå saktmodigt, att han icke alls hade lust att träta med
sina undersåtar eller stå efter deras förderf; han hade därför
sett till deras ödmjuka bön och ville för deras fattigdoms
skull låta sig nöja med den erbjudna lösesumman. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
